Det har startats en ny filosofisk nättidskrift i Sverige, Filosofiska notiser, där första numret ligger ute (Rönnedal 2014). I detta nummer ingår fyra artiklar: en av filosofen Lennart Åqvist, två av tidskriftens redaktör, filosofen Daniel Rönnedal, och en av mig. Min artikel är ett svar på en annan artikel, skriven av filosoferna Niko Kolodny och John MacFarlane¹ (Kolodny och MacFarlane 2010).

Kolodny och MacFarlane (2010) är ett inlägg i diskussionen kring subjektivistiska och objektivistiska² riktighetskriterier. Det är en debatt som fått mest uppmärksamhet i relation till konsekventialismen, som grovt kan karakteriseras som den moralfilosofiska idén att vi bör utföra de handlingar som har bäst konsekvenser, fast den är relevant även när det gäller andra typer av moralteorier. En objektivistisk form av konsekventialismen skulle kunna formuleras som att en handling är rätt om och bara om den har ett faktiskt utfall med minst lika högt värde som varje alternativ handling. En vanlig variant av subjektivistisk konsekventialism säger däremot att en handling är rätt om och bara om den har minst lika högt förväntat värde (medelvärdet av värdet av handlingens möjliga utfall vägt mot deras sannolikhet) som varje alternativ handling, givet vad den handlande tror om världen. Den objektivistiska varianten innebär att vårt handlande kan vara moraliskt fel därför att det har konsekvenser som vi inte kunde förutse när vi handlade, vilket många förespråkare för den subjektivistiska varianten ser som oacceptabelt (för en allmän diskussion kring dessa problem, se Sinnott-Armstrong (2014), där mitt objektivistiska exempel kallas ”actual” konsekventialism).

I Kolodny och MacFarlane (2010) formuleras en ganska invecklad semantik med vars hjälp författarna definierar en princip som kan sägs ligga mitt emellan den objektivistiska och den subjektivistiska idén om handlingsriktighet. Som så ofta är fallet med mellanpositioner kan den utsättas för kritik från båda håll. Det jag argumenterar för i min artikel är framför allt att den är sårbar för vissa av de problem med den objektivistiska idén som författarna försöker undvika. I detta sammanhang använder jag mig bl.a. av ett något parodiskt exempel, som relaterar till vår kanske överdrivna benägenhet att förlita oss på objektiv feber som ett kriterium på att någon är ”sjuk” (vilket jag skrivit om, t.ex. den 1 september förra året) – du vaknar på morgonen och känner dig sjuk, men det är bara om du faktiskt har feber som det kommer att få dåliga konsekvenser att gå till jobbet (då kommer dina kamrater att bli smittade).

Jag menar att Kolodny och MacFarlane (2010) råkar i problem i en sådan situation, därför att i deras semantik kommer (givet rimliga värde- och sannolikhetsantaganden) ett påstående som ”om du inte har feber, gå till jobbet utan att göra dig besväret att mäta din temperatur” att komma ut som sant. En förespråkare för det objektivistiska synsättet skulle välkomna detta: gör vi det som har det bästa utfallet gör vi rätt, även om det involverar ”vårdslöst risktagande”. Men om vi vill ha ett böra som skall fungera när vi ger råd i en beslutssituation blir det problematiskt att godta något sådant, och det är just sådana argument som Kolodny och MacFarlane (2010) själva använder sig av när de argumenterar för att deras teori är överlägsen den objektivistiska teorin.

När det gäller andra, som kan tyckas likartade, normativa påståenden skulle deras teori ge resultat i enlighet med det subjektivistiska synsättet. Tänk dig att du en dag råkar ut för sprängande huvudvärk och känslighet för ljud och ljus, vilket du antar beror på att du fått migrän (\(t_1\)). Om ditt antagande är korrekt, är det bästa du kan göra att åka hem och vila dig (\(h_1\)). Men om du också skulle ha feber tillsammans med migränsymptomen (\(f\)), vore symptombilden evidens för att du har meningit (\(t_2\)), och i så fall går det illa om du inte åker till akuten för att snabbt få vård (\(h_2\))³. Om du åker in till akuten fast du bara (bara och bara) har migrän är det emellertid bara ett besvär för dig och en belastning på den hårt ansträngda sjukvården. Du kan (kanske orealistiskt) göra sannolikhetsantagandena \(P(t_2|f)={,}1\) och \(P(t_2|\neg f)={,}01\). Dessutom har de båda handlingsalternativen \(h_1\) och \(h_2\) följande utfall, beroende på vilket av de båda alternativa tillstånden världen befinner sig i:

	\(t_1\)	\(t_2\)
\(h_1\)	1000	0
\(h_2\)	950	750

Med de angivna värdena och sannolikheterna kan vi beräkna det förväntade värdet av de båda handlingsalternativen givet att du har eller inte har feber: \(\mathrm{E}(h_1|f)=900\) och \(\mathrm{E}(h_2|f)=930\), men \(\mathrm{E}(h_1|\neg f)=990\) och \(\mathrm{E}(h_2|\neg f)=948\). Givet att du har feber har det högst förväntat värde att du åker in till akuten, men givet att du inte har det har det högst förväntat värde att du åker hem och tar igen dig. Anta att det som är det (moraliskt) bästa alternativet i ljuset av din evidens är det som har högst förväntat värde. Givet detta skulle Kolodnys och MacFarlanes teori implicera sådant som ”om du har feber, bör du åka in till akuten, men om du inte har feber bör du åka hem och vila dig”. Detta är mer i linje med den subjektivistiska idén, och den för deras teori relevanta skillnaden jämfört med exemplet jag kör med i min uppsats är att det inte är avgjort vilket utfallet blir givet att ett visst villkor är uppfyllt. Det en subjektivist av det slag jag beskrivit skulle hålla för sant skule dock mer precist vara sådant som ”om det visar sig att du har feber, bör du åka in till akuten, och om det visar sig att du inte har det bör du åka hem”.

Filosofer som företräder den objektivistiska idén skulle å andra sidan anse att det som är avgörande för om du bör åka in till akuten är om du har meningit eller inte, även om vi inte kan ta reda på det utan att åka in. Om det visar sig att du har feber, du åker in till akuten och det inte är så att du har meningit (den betingande sannolikheten för det var ju trots allt 90 procent) har du strängt taget gjort fel, skulle objektivisterna säga. Sedan skulle de kanske vara snabba att tillägga att det inte är något du kan klandras för: du har trots allt gjort ditt bästa för att undvika ett mycket dåligt utfall. De kan, som Wetterström (1986), hävda att det finns en plats för ”epistemisk etik”, som väger in sådant som sannolikheter, fast det är inte den mest fundamentala nivån inom moralen: i grunden handlar det om att världen skall göras så bra som möjligt, men vi kommer att lyckas sämre med att uppnå detta om vi inte till vardags håller oss med ”pragmatiska” normer som t.ex. förbjuder oss från att ta onödiga risker.

Referenser