I dagarna har det i svenska medier förekommit rubriker som ”Y-kromosomen kan ligga bakom männens kortare liv” (Bratt 2014) och ”Förlust av Y-kromosom kan förklara mäns ökade cancerrisk” (Waldeck 2014). Bakgrunden är en nyligen publicerad svensk studie från en forskargrupp vid Uppsala universitet (Forsberg m.fl. 2014), där män som vid studien början var 70–84 år gamla följts i upp till 20 år. Det huvudsakliga resultatet är att män med hög grad av förlust av Y-kromosomen i sina vita blodkroppar har påtagligt ökad total dödlighet (hazardkvot 1,91; 95-procentigt konfidensintervall 1,17–3,13) och dödlighet i cancer även bortsett från s.k. hematologisk cancer, som leukemi (3,62; 1,56–8,41). Det författarna tänker sig är att det åtminstone ”could help in explaining” varför män har högre insjuknande och dödlighet i de flesta typer av icke könsrelaterad cancer. Jo, kanske är det en delförklaring, även om en sådan studie inte kan fastställa orsakssamband. Fast det är knappast den enda förklaringen: könsskillnader i exponering för miljöfaktorer som rökning och cancerogena ämnen i arbetslivet (men kan Y-kromosomförlusten i sin tur vara delvis relaterad till miljöfaktorer?) spelar också in. Som jag visade på den 29 mars 2013 har t.ex. den manliga överdödligheten i lungcancer i Sverige minskat påtagligt sedan 80-talet inom alla åldersgrupper där det inträffar tillräckligt många fall för att statistiken skall vara någorlunda tillförlitlig, vilket säkerligen speglar olika utveckling av kvinnors och mäns rökvanor. Men kanske spelar Y-kromosomförlusten ändå större roll för generell manlig överdödlighet i cancer i hög ålder, som bland de män som ingick i studien.
Forskarna gör inga anspråk i studien på att kromsomförlusten skulle förklara all manlig överdödlighet. I pressmeddelandet från Uppsala universitet (Waara 2014) påtalas på flera ställen att män har kortare livslängd än kvinnor, och studien framställs som relevant för att förklara detta, även om det inte sägs att kromosomförlusten är den enda eller huvudsakliga förklaringen. Sedan har artiklar som (Bratt 2014) som sagt försetts med rubriker som att ”Y-kromosomen kan ligga bakom männens kortare liv” och formuleringar i ingressen som att forskarna kan ha funnit ”förklaringen” till både varför män lever kortare och har högre cancerrisk än kvinnor. I ingressen till (Waldeck 2014) sägs också, efter påtalande av mäns kortare livslängd och högre cancerrisk i förhållande till kvinnor, att kromosomförlusten ”kan ligga bakom männens högre dödlighet”. Men att hävda att hela skillnaden i förväntad livslängd mellan män och kvinnor skulle bero på kromosomförlusten, som DN- och SVT-artiklarna antyder, vore absurt. Män har högre dödlighet än kvinnor i t.ex. olyckor, självmord och alkoholrelaterade orsaker. Kan kromsomförlusten ha betydelse för åldersrelaterad dödlighet i andra orsaker än cancer där det finns manlig överdödlighet, t.ex. kranskärlssjukdom? I den aktuella studien gick det i alla fall inte att påvisa några samband mellan kromosomförlust och dödlighet i andra orsaker än cancer (som rimligen till största delen utgjordes av kranskärlssjukdom och andra sjukdomar i cirkulationsorganen).
När det gäller den betydelse cancer har för mäns kortare livslängd visade jag den 4 april 2011 på hur mycket livslängden i Sverige skulle öka vid eliminering av dödligheten i tumörer och cirkulationssjukdomar (under antagande om oberoende mellan dödsorsakerna). Eliminering av tumördödligheten skulle öka livslängden något mer bland kvinnor än bland män och alltså öka livslängdsklyftan. Även om män har en överdödlighet i cancer efter 60-årsåldern är cancer för män inte på samma sätt som för kvinnor det dominerande hindret för att bli gammal (se diagram nedan).
I anslutning till detta kan jag anknyta till det jag skrev om i förra inlägget, om mina försök att plädera för mer forskning kring samband mellan p-piller och sjuklighet i akuta infektioner (har nu skickat meddelande till SBU om en möjlig kunskapslucka i frågan) och det jag skrev om den 6 mars om att en möjlig tradeoff mellan cancer och akuta infektioner med feber, som tänkts kunna förklaras av immunförsvarets reaktioner, skulle vara speciellt relevant för yngre och medelålders kvinnor, p.g.a. den dominerande ställning cancer har som orsak till sjukdomsrelaterad dödlighet i denna grupp (i populationer där t.ex. hjärtsjukdomar, där akuta infektioner kan ha skadlig effekt, är vanligare dödsorsaker kanske effekterna på total dödlighet skulle bli annorlunda, även om den cancerskyddande effekten fanns även där). Om p-piller leder till att kvinnor i fertil ålder får litet fler akuta virusinfektioner med feber kanske det på det hela taget är bra ur hälsosynpunkt: de får mycket sällan några bestående men av infektionerna, men det skulle ge ett visst skydd mot cancer. Epidemiologiska studier har visat på lägre cancerdödlighet bland kvinnor som använt p-piller, som inte bara verkar vara relaterad till hormonrelaterad cancer i livmoder och äggstockar (Hannaford m.fl. 2010). Det finns dock knappast tillräcklig evidens för orsakssamband, och även om p-piller på det hela medför minskad dödlighet i cancer genom den ena eller den andra mekanismen skulle nog de flesta kvinnor, för vilka det är aktuellt att välja preventivmedel, föredra att få möjlighet till allsidig information om både positiva och negativa effekter.
En av de saker som låg till grund för att jag ansåg att det skulle vara värt att utreda samband mellan p-piller och infektionssjuklighet var observationen att kvinnor tycks ha högre sjuklighet än män i framför allt virusorsakade luftvägsinfektioner i de åldersgrupper där flest äter p-piller. Vissa forskare har kopplat högre sjuklighet och dödlighet i influensa bland kvinnor till att deras immunförsvar reagerar starkare med proinflammatoriska signalämnen. Detta kan medföra effektivare bekämpning av infektioner och mer robust skydd vid vaccination men också ökad risk för autoimmuna sjukdomar och för skadliga överreaktioner vid vissa infektioner, som influensa (Klein, Hodgson, och Robinson 2012). En sådan hypotes behöver kanske inte heller vara oförenlig med det jag skrivit tidigare om minskad aktivitet hos naturliga mördarceller som förklaring till könsskillnader i luftvägsinfektioner: om t.ex. influensasmitta inte effektivt kan elimineras av interferon och naturliga mördarceller blir det ökad belastning på ”andra linjens försvar” som ger upphov till starkare inflammatorisk reaktion (Linde m.fl. 2009) – och kanske av andra orsaker är mer reaktivt hos kvinnor.
Är det kanske rentav så att kvinnors lägre cancerrisk är relaterad till att de får en starkare immunreaktion (vilket t.ex. skulle kunna yttra sig i att de oftare reagerar med feber) vid exponering för olika smittämnen? Ett problem med en sådan hypotes vore dock att männens relativa skydd mot influensa verkar avta med stigande ålder, medan den relativa manliga överdödligheten i cancer tvärtom ökar med stigande ålder. Men man kunde hävda att sambandet fördunklats av sådant som att det tar lång tid att utveckla cancer, av att könshormonrelaterad cancer tenderar att drabba kvinnor tidigare än män och av att män i äldre generationer varit mer utsatta för cancerframkallande livsstils- och yrkesfaktorer.
Referenser
Bratt, Anna. 2014. ”Y-kromosomen kan ligga bakom männens kortare liv”. DN (April 28). http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/y-kromosomen-kan-ligga-bakom-mannens-kortare-liv/.
Forsberg, Lars A., Chiara Rasi, Niklas Malmqvist, Hanna Davies, Saichand Pasupulati, Geeta Pakalapati, Johanna Sandgren, m.fl. 2014. ”Mosaic loss of chromosome Y in peripheral blood is associated with shorter survival and higher risk of cancer”. Nature Genetics advance online publication (Apr 28). doi:10.1038/ng.2966.
Hannaford, Philip C., Lisa Iversen, Tatiana V. Macfarlane, Alison M. Elliott, Valerie Angus, och Amanda J. Lee. 2010. ”Mortality among contraceptive pill users: cohort evidence from Royal College of General Practitioners’ Oral Contraception Study”. BMJ 340. doi:10.1136/bmj.c927.
Klein, Sabra L., Andrea Hodgson, och Dionne P. Robinson. 2012. ”Mechanisms of sex disparities in influenza pathogenesis”. Journal of Leukocyte Biology 92. doi:10.1189/jlb.0811427.
Linde, Annika, Mia Brytting, Johan Struwe, och Jan Albert. 2009. ”Darwins principer styr utvecklingen av A/H1N1”. Läkartidningen 106. http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12085.
Socialstyrelsen. 2013. Dödsorsaker 2012. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-8-6/Sidor/default.aspx.
Waara, Anneli. 2014. ”Förlust av Y-kromosom kan ge män kortare livslängd och högre cancerrisk”. Uppsala universitet (April 29). http://www.uu.se/forskning/forskningsnytt/artikel/?id=3394&area=2,4,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv.
Waldeck, Lovisa. 2014. ”Förlust av Y-kromosom kan förklara mäns ökade cancerrisk”. SVT.se (April 29). http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/forlust-av-y-kromosom-kan-forklara-mans-okade-cancerrisk.
Pingback: Rykande het | Medan dammlagret förtjockas
Pingback: Upp i rök | Medan dammlagret förtjockas
Pingback: Onyttiga upptäckter | Medan dammlagret förtjockas
Pingback: Från A till Y | Medan dammlagret förtjockas