Snåriga villkor

Kolodny och MacFarlane (2010), som jag diskuterade i förra inlägget, ställer upp en semantik för indikativa villkorssatser (satser på formen ”om det är fallet att \(A\), är det fallet att \(B\)”), som spelar en central roll i artikeln. En sak de framhåller är att semantiken kan hantera exempel av följande typ, som diskuterats en del i den filosofiska litteraturen sedan McGee (1985):

  1. Om vi har en rödgrön statsminister om ett år, men det inte är Löfven, är det Romson.
  2. Vi har en rödgrön statsminister om ett år.
  3. Om Löfven inte är statsminister om ett år, är Kinberg Batra statsminister.

Vad är problemet med dessa påståenden? Det verkar rimligt att ur (1) följer:

  1. Om vi har en rödgrön statsminister om ett år, gäller att om det inte är Löfven, är det Romson.

Men ur (2) och (4) verkar detta följa:

  1. Om Löfven inte är statsminister om ett år, är Romson statsminister.

Tolkas satserna i enlighet med s.k. materiell implikation \(A\supset B\), som kan definieras som \(\neg(A\wedge\neg B)\), alltså att det inte är så att \(A\) är sann och \(B\) falsk, är det inget konstigt att alla satserna är sanna: (3) skulle vara falsk bara om varken Löfven eller Romson är statsminister om ett år, och (5) skulle vara falsk bara om varken Löfven eller Kinberg Batra är det. Men materiell implikation kanske inte är någon rimlig tolkning av villkorssatser i naturligt språk. Vi kanske vill hävda att (5) förmodligen är falsk och (3) sann, därför att Kinberg Batra är det överlägset troligaste alternativet till Löfven som statsministerkandidat inom ett år – samtidigt som vi håller fast vid (1), därför att det inte finns några rödgröna utom Löfven och Romson som vi alls tar på allvar i sammanhanget. Kolodny och MacFarlane (2010) hanterar detta genom att förneka att (5) följer ur (2) och (4), och de har en del argumentation kring varför detta inte är så orimligt som det kan verka.

Men det är möjligt att sådana föreställningar som att (5) troligen är falsk men (3) sann bygger på tanken att vi har en operator för villkorssatser \(\rightarrow\) som är sådan att sannolikheten \(P(A\rightarrow B)\) är lika med den betingade sannolikheten för \(B\) givet \(A\), \(P(B|A)\). (5) är mycket mindre sannolik än (3), därför att sannolikheten för att Romson är statsminister om ett år är mycket lägre än sannolikheten för att Kinberg Batra är det. Emellertid finns goda argument för att denna idé inte fungerar.

Ett av de mest kända argumenten i denna kategori gavs av Lewis (1976). Anta att vi har dels en s.k. sannolikhetskonditional \(A\rightarrow B\) sådan att det för alla sannolikhetsfunktioner \(P\) och påståenden \(A\) och \(B\) gäller att \(P(A\rightarrow B)=P(B|A)\), dels två påståenden \(A\) och \(B\) sådana att \(P(A\wedge B)\) och \(P(A\wedge\neg B)\) båda är större än 0. Utifrån dessa antaganden går det att visa att \(P(A\rightarrow B|B)=1\) och \(P(A\rightarrow B|\neg B)=0\). Men \(P(A\rightarrow B)=P(A\rightarrow B|B)\times P(B)+P(A\rightarrow B|\neg B)\times P(\neg B)\), enligt allmänna principer i sannolikhetskalkylen. Den andra termen i summan i högerledet försvinner, och den första kan förenklas till \(P(B)\). Vi har därmed att \(P(B|A)=P(B)\).

Men det nämnda resultatet är helt orimligt för många påståenden och sannolikhetsfunktioner som förekommer i vardagliga resonemang. Låt \(A\) stå för att vi har en rödgrön statsminister om ett år och \(B\) stå för att det är Löfven. \(A\) är förenligt både med \(B\) och negationen av \(B\), som skulle bli sann ihop med \(A\) om t.ex. Romson övertog posten. Men sannolikheten att Löfven är statsminister givet att vi har en rödgrön statsminister om ett år, är inte densamma som den obetingade sannolikheten att Löfven är statsminister – det finns ju en möjlighet att det blir regeringskris som slutar med att vi får en icke-rödgrön, t.ex. Kinberg Batra. Det har genom åren gjorts olika försök att förfina idén om en sannolikhetskonditional, men det verkar som dessa nyare förslag också råkar i svårigheter (för en uppdaterad översikt, se Hájek (2011)).

Om (1) är på formen ”om \(A\) och \(B\), så \(C\)”, kan det också ifrågasättas om ur detta verkligen följer ”om \(A\), så (om \(B\)\(C\))”, vilket skulle användas för att härleda (4) ur (1). I vissa teorier som modellerar semantiken för villkorssatser i stil med att en villkorssats \(A\rightarrow B\) är sann i de fall där \(B\) är sann under de mest närliggande omständigheterna, i de ”närmaste möjliga världarna”, där \(A\) är sann, gäller inte detta (Stalnaker 1968). För att anknyta till exemplen i förra inlägget kan vi anta att du t.ex. faktiskt har migrän (\(M\)) men inte feber (\(F\)) och att den mest närliggande möjligheten där du har feber är en där du inte har migrän utan någon infektion, där det är falskt att migränläkemedel skulle få dig att må bättre (\(L\)). Men under de närmaste omständigheterna där du har migrän och feber skulle migränläkemedel däremot lindra. \(M\wedge F\rightarrow L\) är då sant, fast \(M\rightarrow(F\rightarrow L)\) är falskt. På samma sätt kan man hävda att under de närmaste omständigheterna där vi har en rödgrön statsminister som inte är identisk med Löfven, är det Romson, men under de närmaste omständigheterna där Löfven inte är statsminister, är Kinberg Batra det. Sådana teorier är dock mer populära för s.k. subjunktiva villkorssatser på formen ”om \(A\) skulle vara (hade varit) fallet, skulle \(B\) vara (ha varit) fallet” än för indikativa villkorssatser.

En möjlighet som vissa varit inne på (för allmän översikt över debatten, se Edgington (2014)) är att vårt begrepp om indikativa villkorssatser är tilltrasslat, genom att vi antar att de fungerar som en sannolikhetskonditional på ett sätt som visats leda till orimligheter. I så fall kan vi inte hoppas på att hitta någon sammanhängande teori som stämmer med våra intuitioner kring dessa satser. Kolodny och MacFarlane (2010) säger i varje fall inget om dessa problem kring sannolikhetskonditionaler, och jag är inte säker på att deras semantik för villkorssatser kan ges en rimlig tolkning som undviker dem.

Referenser

Edgington, Dorothy. 2014. ”Indicative conditionals”. I The Stanford Encyclopedia of Philosophy, red. Edward N. Zalta. Winter 2014. http://plato.stanford.edu/archives/win2014/entries/conditionals/.

Hájek, Alan. 2011. ”Triviality pursuit”. Topoi 30: 3–15. doi:doi:10.1007/s11245-010-9083-2.

Kolodny, Niko, och John MacFarlane. 2010. ”Ifs and oughts”. Journal of Philosophy 107 (3): 115–143.

Lewis, David. 1976. ”Probabilities of conditionals and conditional probabilities”. The Philosophical Review 85: 297–315.

McGee, Van. 1985. ”A counterexample to modus ponens”. Journal of Philosophy 82 (9): 462–471. doi:doi:10.2307/2026276.

Stalnaker, Robert. 1968. ”A theory of conditionals”. I Studies in logical theory, red. Nicholas Rescher, 98–112. http://libris.kb.se/bib/8169866.

Huvudvärksfilosofi

Det har startats en ny filosofisk nättidskrift i Sverige, Filosofiska notiser, där första numret ligger ute (Rönnedal 2014). I detta nummer ingår fyra artiklar: en av filosofen Lennart Åqvist, två av tidskriftens redaktör, filosofen Daniel Rönnedal, och en av mig. Min artikel är ett svar på en annan artikel, skriven av filosoferna Niko Kolodny och John MacFarlane1 (Kolodny och MacFarlane 2010).

Kolodny och MacFarlane (2010) är ett inlägg i diskussionen kring subjektivistiska och objektivistiska2 riktighetskriterier. Det är en debatt som fått mest uppmärksamhet i relation till konsekventialismen, som grovt kan karakteriseras som den moralfilosofiska idén att vi bör utföra de handlingar som har bäst konsekvenser, fast den är relevant även när det gäller andra typer av moralteorier. En objektivistisk form av konsekventialismen skulle kunna formuleras som att en handling är rätt om och bara om den har ett faktiskt utfall med minst lika högt värde som varje alternativ handling. En vanlig variant av subjektivistisk konsekventialism säger däremot att en handling är rätt om och bara om den har minst lika högt förväntat värde (medelvärdet av värdet av handlingens möjliga utfall vägt mot deras sannolikhet) som varje alternativ handling, givet vad den handlande tror om världen. Den objektivistiska varianten innebär att vårt handlande kan vara moraliskt fel därför att det har konsekvenser som vi inte kunde förutse när vi handlade, vilket många förespråkare för den subjektivistiska varianten ser som oacceptabelt (för en allmän diskussion kring dessa problem, se Sinnott-Armstrong (2014), där mitt objektivistiska exempel kallas ”actual” konsekventialism).

I Kolodny och MacFarlane (2010) formuleras en ganska invecklad semantik med vars hjälp författarna definierar en princip som kan sägs ligga mitt emellan den objektivistiska och den subjektivistiska idén om handlingsriktighet. Som så ofta är fallet med mellanpositioner kan den utsättas för kritik från båda håll. Det jag argumenterar för i min artikel är framför allt att den är sårbar för vissa av de problem med den objektivistiska idén som författarna försöker undvika. I detta sammanhang använder jag mig bl.a. av ett något parodiskt exempel, som relaterar till vår kanske överdrivna benägenhet att förlita oss på objektiv feber som ett kriterium på att någon är ”sjuk” (vilket jag skrivit om, t.ex. den 1 september förra året) – du vaknar på morgonen och känner dig sjuk, men det är bara om du faktiskt har feber som det kommer att få dåliga konsekvenser att gå till jobbet (då kommer dina kamrater att bli smittade).

Jag menar att Kolodny och MacFarlane (2010) råkar i problem i en sådan situation, därför att i deras semantik kommer (givet rimliga värde- och sannolikhetsantaganden) ett påstående som ”om du inte har feber, gå till jobbet utan att göra dig besväret att mäta din temperatur” att komma ut som sant. En förespråkare för det objektivistiska synsättet skulle välkomna detta: gör vi det som har det bästa utfallet gör vi rätt, även om det involverar ”vårdslöst risktagande”. Men om vi vill ha ett böra som skall fungera när vi ger råd i en beslutssituation blir det problematiskt att godta något sådant, och det är just sådana argument som Kolodny och MacFarlane (2010) själva använder sig av när de argumenterar för att deras teori är överlägsen den objektivistiska teorin.

När det gäller andra, som kan tyckas likartade, normativa påståenden skulle deras teori ge resultat i enlighet med det subjektivistiska synsättet. Ta följande exempel. Du sitter i lunchrummet på ditt arbete med sprängande huvudvärk och har svårt att tåla ljud och ljus. Dina kollegor lägger märke till att du är blek och matt i blicken, och de börjar undra:

Kollega: ”Mår du dåligt? Har du feber?”

Praktikant: ”Har du ont i huvudet?”

Du: ”Jag har migrän!”

Är de faktiska förhållandena som du tror, att du har migrän (\(t_1\)), är det bästa du kan göra att åka hem och vila dig (\(h_1\)). Men om du verkligen skulle ha feber (\(f\)), som kollegan misstänkte, är det evidens för att du har meningit (\(t_2\)), och i så fall går det illa om du inte åker till akuten för att snabbt få vård (\(h_2\))3. Om du åker in till akuten fast du bara (bara och bara) har migrän är det emellertid bara ett besvär för dig och en belastning på den hårt ansträngda sjukvården. Du kan (kanske orealistiskt) göra sannolikhetsantagandena \(P(t_2|f)={,}1\) och \(P(t_2|\neg f)={,}01\). Dessutom har de båda handlingsalternativen \(h_1\) och \(h_2\) följande utfall, beroende på vilket av de båda alternativa tillstånden världen befinner sig i:

\(t_1\) \(t_2\)
\(h_1\) 1000 0
\(h_2\) 950 750

Med de angivna värdena och sannolikheterna kan vi beräkna det förväntade värdet av de båda handlingsalternativen givet att du har eller inte har feber: \(\mathrm{E}(h_1|f)=900\) och \(\mathrm{E}(h_2|f)=930\), men \(\mathrm{E}(h_1|\neg f)=990\) och \(\mathrm{E}(h_2|\neg f)=948\). Givet att du har feber har det högst förväntat värde att du åker in till akuten, men givet att du inte har det har det högst förväntat värde att du åker hem och tar igen dig. Anta att det som är det (moraliskt) bästa alternativet i ljuset av din evidens är det som har högst förväntat värde. Givet detta skulle Kolodnys och MacFarlanes teori implicera sådant som ”om du har feber, bör du åka in till akuten, men om du inte har feber bör du åka hem och vila dig”. Detta är mer i linje med den subjektivistiska idén, och den för deras teori relevanta skillnaden jämfört med exemplet jag kör med i min uppsats är att det inte är avgjort vilket utfallet blir givet att det visst villkor är uppfyllt. Det en subjektivist av det slag jag beskrivit skulle hålla för sant skule dock mer precist vara sådant som ”om det visar sig att du har feber, bör du åka in till akuten, och om det visar sig att du inte har det bör du åka hem”.

Filosofer som företräder den objektivistiska idén skulle å andra sidan anse att det som är avgörande för om du bör åka in till akuten är om du har meningit eller inte, även om vi inte kan ta reda på det utan att åka in. Om det visar sig att du har feber, du åker in till akuten och det inte är så att du har meningit (den betingande sannolikheten för det var ju trots allt 90 procent) har du strängt taget gjort fel, skulle objektivisterna säga. Sedan skulle de kanske vara snabba att tillägga att det inte är något du kan klandras för: du har trots allt gjort ditt bästa för att undvika ett mycket dåligt utfall. De kan, som Wetterström (1986), hävda att det finns en plats för ”epistemisk etik”, som väger in sådant som sannolikheter, fast det är inte den mest fundamentala nivån inom moralen: i grunden handlar det om att världen skall göras så bra som möjligt, men vi kommer att lyckas sämre med att uppnå detta om vi inte till vardags håller oss med ”pragmatiska” normer som t.ex. förbjuder oss från att ta onödiga risker.

Referenser

Kolodny, Niko, och John MacFarlane. 2010. ”Ifs and oughts”. Journal of Philosophy 107 (3): 115–143.

Rönnedal, Daniel, red. 2014. Filosofiska notiser 1 (1). http://www.filosofiskanotiser.com/FN_14_1_1.pdf.

Sinnott-Armstrong, Walter. 2014. ”Consequentialism”. I The Stanford Encyclopedia of Philosophy, red. Edward N. Zalta. Spring 2014. http://plato.stanford.edu/archives/spr2014/entries/consequentialism/.

Wetterström, Thomas. 1986. Towards a theory of basic ethics. http://libris.kb.se/bib/6438048.


  1. MacFarlane är även en slipad programmerare. Han ligger bl.a. bakom programmet Pandoc, som jag använder när jag skapar inläggen på denna blogg (vilket jag beskrev här den 1 november), och som jag skriver om i min (nyss påbörjade) masteruppsats om format för arkivering av textdokument.

  2. Ingen koppling till några randianska idéer.

  3. I varje fall om det är frågan om bakteriell meningit (vilket här kan antas för enkelhetens skull); virusmeningiter kan gå över spontant – många kanske har genomlevt infektioner av denna typ utan att veta om det och skyllt på ”migrän” eller ”influensa”.

Zoner i farozonen

Denna veckas avsnitt av Vetenskapens värld i SVT handlade om åldrande och möjligheten att uppnå långt liv med bevarad hälsa. Det var flera olika reportage med både forskare och åldringar (två inte helt och hållet disjunkta mängder). Bl.a. medverkade Henrik Ennart, som reste omkring i vad han menade är en svensk blå zon med långlivade och friska människor, som omfattar delar av Skåne, södra Småland och Öland. Jag skrev om denna region här den 27 november. Det jag påpekade var att även om folk i ett län som Kronoberg är långlivade och har låga åldersspecifika dödstal i sjukdomar i cirkulationsorganen, utmärker de sig inte genom att en låg andel av dem slutligen dör av dessa orsaker, jämfört med befolkningarna i ”högdödlighetslän” i t.ex. Norrland.

Ennart gjorde även en intervju med svenske medicinaren Staffan Lindeberg, utifrån vilken jag kan ställa mig frågor kring den distinktionen. Lindeberg upprepade det som han twittrade om för drygt ett halvår sedan, vilket jag skrev om här den 1 juni. Han förklarade att han äter som sin mamma: hon blev 96 år, dog av lunginflammation och ”hade inga spår av hjärt-kärlsjukdom, hade ingen medicinering för högt blodtryck”. Sedan tillade att det som mest sannolikt kommer att förkorta ens liv i Sverige idag är ”sjukdomar som inte tycks existera bland folkslag som äter annorlunda”. Baserat på en rad olika befolkningsstudier och djurförsök anser han att hans mamma kan fungera som ett representativt exempel på vad vi kan förväntas uppnå om vi äter på det sätt vi är byggda för.

Jo, det är högst sannolikt att många i dagens Sverige skulle få längre och friskare liv om de åt som Staffan Lindeberg råder. Men om de breda sjukdomsgrupper han och arkeologen Göran Burenhult, som också medverkade i Ennarts reportage, talar om bara vore specifika utfall av faktorer i vår moderna livsstil kan man fråga sig vad avancerad gerontologisk forskning, som den som bedrivs i SENS-projektet jag nämnde här den 30 november, tjänar till: vi vet redan hur vi skall hantera i stort sett alla åldersförändringar som leder till allvarlig funktionsnedsättning och ökad mortalitet.

Sedan framhåller Lindeberg som sagt att hans mamma dog av just lunginflammation snarare än någon västerländsk sjukdom. Men även en sådan död kan ses som ett utfall av en åldersrelaterad degenerativ process. För en ung kvinna i vårt land idag hade en lunginflammation sannolikt inneburit kanske en vecka i sängen och en antibiotikakur. Frågan inställer sig om Lindeberg antar att det gäller något speciellt undantag för just sådana åldersförändringar som påverkar funktionen hos immunförsvaret. Förespråkare för radikal livsförlängning, som SENS-initiativtagaren Aubrey de Grey, skulle då kunna säga att sådan åldersrelaterad mortalitet som är relaterad till det immunologiska åldrandet är den enda vi behöver teknologiska innovationer för att avhjälpa: all annan åldersrelaterad mortalitet beror på felaktig livsstil. I SENS-modellen hänförs försämringar av immunförsvaret till för låg celldöd och cellförlust – två faktorer som även tänks påverka t.ex. nervsystem och cirkulationsorgan. Jag vet ju inget mer specifikt om Lindebergs mamma, men jag kan dessutom undra om hon inte skulle ha överlevt en lunginflammation om hennes cirkulationssystem varit i samma skick som hos en genomsnittlig svensk 30-årig eller till och med en genomsnittlig 75-åring. Det är hur som helst välkänt att det finns en interaktion mellan cirkulationsdödlighet och dödlighet i luftvägsinfektioner – hjärtsjuka räknas t.ex. till riskgrupperna vid influensavaccination.

Det kanske mest kända exemplet på en ”blå zon” är Okinawa, som är en ö i södra Japan. Föga förvånande togs det också upp i Ennarts reportage, och det framhölls att deras hälsobringande livsstil numera hotas av västerländskt inflytande. Det har funnits en överrepresentation av långlivade, vitala människor där (jämfört med t.ex. rikare delar av Japan under mitten av 1900-talet), men innebär det att de slapp undan sådant som brukar framhållas som ”välfärdssjukdomar”? Via WHO (2014) finns statistik över dödsorsaker på Ryukyuöarna (där Okinawaborna utgör huvuddelen av befolkningen) tillgänglig fram till 1971, då de förvaltades av USA efter andra världskriget. För 1965 finns även uppgifter om medelfolkmängden, med vars hjälp det går att beräkna åldersspecifika dödstal. Nedanstående diagram visar dödstal i förhållande till ålder bland kvinnor och män på Ryukyuöarna 1965 och Sverige 2012 i tumörer (ICD-8 140–239, ICD-10 C00–D48) och sjukdomar i cirkulationsorgan (ICD-8 390–459, ICD-10 I00–I99).

Mortalitet Ryukyu och Sverige kvinnor Mortalitet Ryukyu och Sverige män Diagrammen visar logaritmer av dödstal i sjukdomar i cirkulationsorgan och tumörer bland kvinnor och män i olika åldrar på Ryukyuöarna 1965 och i Sverige 2012. Se huvudtext för förklaring.

Vi ser ett liknande mönster som jag visat på tidigare i år för t.ex. den kinesiska landsbygden, Italien och Japan som helhet: åldersspecifika dödstal i cirkulationssjukdom var klart högre på Ryukyuöarna för nära 50 år sedan än i dagens Sverige, speciellt i yngre åldrar och bland kvinnor. Trenderna i hög ålder får tolkas med försiktighet, eftersom en stor andel av dessa dödsfall på Ryukyuöarna tillskrevs ospecifika orsaker. Det är många faktorer som kan ha betydelse för de låga dödstalen i det moderna Sverige: vi har t.ex. mycket mer utvecklad sjukvård, som Burenhult framhöll som en allmän förklaring till att vi kan ha hög medellivslängd trots osunda levnadsvanor. Vad som svårligen låter sig sägas är att sådana breda grupper av åldersrelaterade dödsorsaker som sjukdomar i cirkulationsorganen skulle vara specifika utfall av sådant som skiljer vår livsstil från de traditionella Okinawabornas.

Referenser

WHO. 2014. ”WHO Mortality Database”. http://www.who.int/healthinfo/mortality_data/en/index.html.

Upp i rök

Tidigare i år publicerades resultat från en svensk studie, som visade på att förlust av Y-kromosomen i vita blodkroppar är kopplat till högre cancerdödlighet och total dödlighet bland äldre män. Den fick en hel del uppmärksamhet i media, som jag skrev om här den 1 maj. Nu har det kommit en uppföljare, som visar på ett samband mellan rökning och den aktuella kromsomförlusten bland männen (Dumanski m.fl. 2014). Även denna rapport har blivit uppmärksammad av t.ex. DN (Tjernberg 2014) och SVT (Engström 2014).

En sak som lyfts fram i mediarapporteringen kring den nya artikeln är att den könsspecifika kromosomförlusten skulle kunna förklara att rökning är en starkare riskfaktor för cancer utanför lungorna bland män än bland kvinnor. I ingressen till Tjernberg (2014) sägs kort och gott att ”[r]ökning är en större riskfaktor för cancer hos män än bland kvinnor” och att ”[a]nledningen är att rökningen påverkar Y-kromosomen”. När forskarna i Dumanski m.fl. (2014) argumenterar för att det finns en sådan interaktion mellan kön och rökning stödjer de sig på NEJM-artikeln Jha m.fl. (2013). I denna studie är hazardkvoten för död i cancer utom lungcancer 1,7 (99-procentigt konfidensintervall 1,4–2,1) för kvinnliga rökare jämfört med kvinnor som aldrig rökt och 2,2 (1,7–2,8) för manliga rökare jämfört med män som aldrig rökt, i en modell där de justerat för ålder, utbildningsnivå, alkoholkonsumtion och BMI. Konfidensintervallen är alltså överlappande, och det testas inte om könsskillnaden i hazardkvot är signifikant (att undersöka det var inte artikelns syfte).

Anta att det ändå existerar en verklig sådan könsskillnad. Kan det då inte finnas andra trovärdiga förklaringar till detta än att rökningen påverkar Y-kromosomen? Vissa starkt rökrelaterade cancerformer utom lungcancer är också kopplade till hög alkoholkonsumtion, där det kan finnas en synergistisk effekt med tobaksrökning. Exempel på detta är cancer i mun, svalg, struphuvud och matstrupe (Andréasson, Allebeck, och Leifman 2005, p. 61). Där kan män vara mer utsatta p.g.a. högre alkoholkonsumtion (och det är tänkbart att justeringen för alkohol i NEJM-artikeln, där de räknade med fyra konsumtionsnivåer, är otillräcklig). Det är också känt att rökning är en riskfaktor för dödlighet i många andra sjukdomsgrupper än cancer, och det finns ingen evidens i t.ex. Jha m.fl. (2013) för att effekten på total dödlighet skulle vara starkare hos män (hazardkvot 2,8; konfidensintervall 2,4–3,1) än hos kvinnor (3,0; 2,7–3,3), och därför kan i synnerhet okvalificerade rubriker som ”[r]ökning större riskfaktor för män” (Tjernberg 2014) vara missvisande.

Som forskarna själva påpekar i Dumanski m.fl. (2014) är det i varje fall för tidigt att säga att Y-kromosomförlusten är en kausal faktor bakom cancerutveckling. Kanske är det bara en markör för t.ex. allmänt immunologiskt åldrande (som kan accelereras av rökning). Olika funktioner i immunförsvaret försämras med stigande ålder, vilket bidrar till de välkända åldersrelaterade ökningarna av dödlighet i infektioner och kanske också cancer.

Referenser

Andréasson, Sven, Peter Allebeck, och Håkan Leifman. 2005. Alkohol och hälsa : En kunskapsöversikt om alkoholens positiva och negativa effekter på vår hälsa. http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12073/r200511alkoholhalsa0601.pdf.

Dumanski, Jan P., Chiara Rasi, Mikael Lönn, Hanna Davies, Martin Ingelsson, Vilmantas Giedraitis, Lars Lannfelt, m.fl. 2014. ”Smoking is associated with mosaic loss of chromosome Y”. Science. doi:doi:10.1126/science.1262092.

Engström, Ulrika. 2014. ”Manliga rökare tappar Y-kromosomen”. SVT.se (december 4). http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/manliga-rokare-tappar-y-kromosomen.

Jha, Prabhat, Chinthanie Ramasundarahettige, Victoria Landsman, Brian Rostron, Michael Thun, Robert N. Anderson, Tim McAfee, och Richard Peto. 2013. ”21st-century hazards of smoking and benefits of cessation in the united states”. New England Journal of Medicine 368 (4): 341–350. doi:doi:10.1056/NEJMsa1211128.

Tjernberg, Urban. 2014. ”Rökning större riskfaktor för män”. DN (december 4). http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/rokning-storre-riskfaktor-for-man/.