I söndags dog den amerikanske filosofen Hilary Putnam, 89 år gammal (Wikipedia 2016). Han var en av efterkrigstidens mest inflytelserika filosofer. Jag fick se honom en gång; det var när han höll föredrag i Stockholm 2011, i samband med att han tilldelades Rolf Schockpriset i logik och filosofi. Detta pris motiverades med hänvisning till Putnams ”bidrag till förståelsen av semantiken för teoretiska termer och termer för naturliga sorter” (Schockprisen 2011).

Centralt i Putnams idéer kring dessa saker är tanken att mening hos våra språkliga uttryck inte är något som enbart bestäms av vad som pågår ”i våra huvuden”, vilket varit en utgångspunkt för mycket tidigare filosofi. Det våra uttryck refererar till är en del av deras mening, enligt Putnam, men för många uttryck gäller att de flesta av oss som använder dem till vardags inte har tillräcklig urskillningsförmåga för att avgöra referensen, utan det finns en språklig arbetsdelning, där vi överlåter detta till ”experter” inom de aktuella områdena (Bird och Tobin 2016; Reimer och Michaelson 2014). För att underbygga denna språkfilosofi använde sig Putnam av ett tankeexperiment där det antas att det i ett främmande solsystem finns en tvillingjord som är precis lik vår jord med avseende på vad som kan observeras med blotta ögat och vars invånare ser ut, beter sig och talar som vi. Men det ”svenskarna” på tvillingjorden kallar ”vatten” (och som ser ut, smakar och används precis som vatten på vår jord) har inte sammansättningen H₂O utan XYZ. Putnams idé är att ”vatten” i vårt språk refererar till H₂O medan det på tvillingjordsvenska refererar till XYZ. Det är alltså falskt att tvillingjordens invånare tvättar i vatten och kokar kaffe på vatten. Om ”T-vatten” är synonymt med ”vatten” på tvillingjordsvenska är det på motsvarande sätt falskt att vi tvättar i T-vatten och kokar kaffe på T-vatten. Nu vet även icke-kemister normalt att det de kallar ”vatten” har sammansättningen H₂O (eller XYZ om de lever på tvillingjorden), men en viktig sak i sammanhanget är att ”vatten”, enligt Putnam, hade sina olika meningar redan 1750, innan kemin utvecklats på någon av planeterna. Folk avsåg nämligen redan då att referera till det ämne som t.ex. fanns i deras vattendrag, även om inte ens experterna då kunde avgöra detta ämnes natur. Om folk refererade till föreningarna innan de hade något begrepp om dem kan mening alltså inte vara något som ”finns i huvudet”. Om planeterna skulle komma i kontakt och börja utbyta vätskor idag skulle de flesta invånare nog inte heller kunna skilja vätskor sammansatta av H₂O från sådana sammansatta av XYZ utan experthjälp, vilket skulle exemplifiera den språkliga arbetsdelningen.

De intuitioner Putnam utgår från i sitt scenario har förstås ifrågasatts. Fungerar verkligen uttryck som ”vatten” på det sätt han tänkte sig? Om vi kom i kontakt med vår tvillingplanet, och det visade sig att folk tvättade i XYZ och drack XYZ-kaffe, skulle kanske kemisterna skilja mellan vatten och T-vatten, samtidigt som språkanvändare i allmänhet skulle resonera i stil med: ”ser det ut och fungerar precis som vatten är det vatten: vad bryr vi oss om det består av H₂O eller XYZ?” I så fall vore inte språkanvändarnas förmåga att referera i detta fall ”parasitisk” på experternas omdömen på det sätt Putnam tänkte sig. Andra exempel inbjuder till liknande invändningar. I en några år gammal notis i Filosofisk tidskrift diskuteras semantiken hos vissa botaniska termer (Janvid 2009). De flesta av författarens studenter och kollegor anser att påståendena ”bananer är bär” och ”jordgubbar är inte bär” båda är falska. Men enligt botaniken är båda påståendena sanna: bananer, men inte jordgubbar, är bär. Putnams idéer nämns inte explicit i notisen, men den skulle kunna ses som ett exempel på hans idé om språklig arbetsdelning: icke-botaniker kan prata om frukter och bär, men de saknar i allmänhet förmåga att avgöra uttryckens referens. Men är våra vardagliga omdömen, att t.ex. jordgubbar är bär, verkligen något som kommer i konflikt med botaniken? Är det inte så att vi till vardags delar in växtdelar i kategorier som grönsaker, frukter, bär och nötter efter kriterier som storlek, saftighet och sötma, som är relevanta när de betraktas som livsmedel, utan att vi har någon avsikt att detta skall stämma överens med botaniska klassifikationer? När botanikerna talar om ”bär” menar de helt enkelt inte samma sak som vi andra. Putnam har vissa botanikexempel som kanske är mer övertygande: han kan referera till almar och bokar (i botanikernas mening) med uttryck som ”elm” och ”beech”, fast han inte har en aning om hur de skiljs från varandra. Men sådana uttryck verkar spela en perifer roll i vårt vardagsspråk, om vi inte hör till just de som är insatta i området.

Ett exempel som jag minns att Putnam tog upp i Stockholm handlade om virussjukdomar. Vi kanske har en sjukdom vars orsak inte ens forskarna känner till, och som vi identifierar med hänvisning till symptomen. Sedan upptäcks att infektion med ett visst virus är orsak till sjukdomsbilden, och det blir den virusinfektionen som blir det avgörande kriteriet för om sjukdomen föreligger. Vi skall då inte, enligt Putnam, säga att sjukdomens namn ändrat mening: vi talar fortfarande om samma sjukdom som tidigare, men vi kan nu referera till den mer korrekt. Men i många sammanhang kan det vara just det ”ytligare” syndromet som är det intressanta. Influensa kan vara ett exempel: före 1930-talet kunde denna sjukdom inte identifieras på annat sätt än att den spreds epidemiskt på vintrarna, gav upphov till vissa symptom etc. Sedan upptäcktes influensaviruset, och nu skulle inte läkare säga att vi har influensa om det kunde visas att vi inte är infekterade med detta virus. Men om vi ringer och sjukanmäler oss för ”influensa” är varken vi eller Försäkringskassan speciellt intresserade av vilket virus det är som orsakar våra symptom: det intressanta är att vi fått något som gör att vi sannolikt måste hålla oss borta från arbetet några dagar och som inte går att göra mycket åt. Den vardagliga användningen är inte parasitisk på experternas urskillningsförmåga, utan fortlever oberoende av denna.

Om allmänhet och forskare använder ett ord i olika mening kan det dock uppstå förvirring om betydelserna sammanblandas. Det förekommer att ”influensa” (eller kanske ”riktig influensa”) karakteriseras som att den drabbade alltid blir liggande väldigt sjuk i flera dagar. Om ”influensa” syftar på syndromet, eller en mer svårartad variant av detta, är det trivialt; om det syftar på infektion med influensavirus är det falskt, eftersom en sådan infektion kan förlöpa asymptomatiskt eller ge upphov till lindriga förkylningssymptom (Folkhälsomyndigheten 2016). På samma sätt riskerar folk att bli besvikna om de tror att influensavaccin skall skydda mot allt som orsakar ”influensa” i syndrommeningen. Inom sjukvården undviks sådana sammanblandningar genom att det görs en åtskillnad mellan ”influensa” (den specifika infektionen) och ”influensaliknande sjukdom”, men den senare termen verkar vara för klumpig för att få fotfäste i vardagsspråket.

Referenser