I förra inlägget skrev jag om Eva X Mobergs och Sara Danius diskussioner kring cancer, som har det gemensamt att båda refererar till Susan Sontags Illness as metaphor. Sontag skrev denna essä när hon själv var allvarligt sjuk i cancer på 70-talet. Efter att AIDS blivit allmänt känt kom hon med en uppföljare, AIDS and its metaphors. Båda essäerna finns i samlingsvolym i svensk översättning (Sontag 2001).
Enligt Danius (2014) är Sontags första essä ”en av de bästa böckerna om cancer”. Jag läste den för många år sedan och har nu läst om den. Kanske är jag inte fullt så entusiastisk. Essän innehåller viktiga poänger, men framställningen är tämligen rörig: författarinnan säger själv att hon skrivit essän ”mycket snabbt”, osäker på hur lång tid hon hade på sig (Sontag 2001, 98). Ett centralt tema som introduceras tidigt i essän är parallellen mellan föreställningar om orsaker till tuberkulos och cancer. Innan vi fick moderna behandlingar mot tuberkulos fanns det tydligen utbredda föreställningar om att denna sjukdom orsakades av antingen alltför intensiva eller förträngda passioner, och den moderna motsvarigheten är föreställningen att olika känslomässiga hämningar skulle orsaka cancer. Det rör sig enligt Sontag om två olika versioner av ”samma synsätt”, som betonar ”livsenergins otillräcklighet eller blockering” och som båda ”förtjänar…samma grad av tilltro” (Sontag 2001, 24). Hon nämner också att febern vid tuberkulos var tecken på ”inre förbränning”: i förlängningen av detta kunde hypoteser om att bokstavlig feber skulle skydda mot cancer, som inte nämns av Sontag, kunna ses som en tredje variant av synsättet, som jag var inne på i förra inlägget.
Något som är slående är dock att man som läsare här inte får veta något om vilka det är i samtidens (70-talets) värld som förespråkar sådana spektakulära hypoteser om orsaker till cancer och vad för slags evidens de eventuellt anför. Sontag hävdar att idéerna kommer från Wilhelm Reich – en forskare som varit död i 20 år när essän skrevs och knappast hörde till de mest ansedda medicinska auktoriteterna (fast han kanske hade visst kulturellt inflytande; även i Sverige uppträder han i en av Kjell Höglunds texter från samma tid (Höglund 1973)). Sedan följer avsnitt med litterära exempel från romantiken, Thomas Mann, Franz Kafka och andra. Efter nära 30 sidor beskriver hon så situationen i sin samtids USA: det går knappt en vecka utan att media tjatar om sambandet mellan ”plågsamma känslor” och cancer.
De olika medielarmen är i sin tur som regel baserade på samma forskningsrapporter. Enligt Sontags beskrivning är dessa rent deskriptiva studier, där forskarna konstaterat att en stor andel av cancerpatienterna har en historia av förluster, bristande tillfredsställelse etc., och Sontag kritiserar dem för avsaknad av kontrollgrupp. Är det inte troligt att även de flesta utan cancer har sådana negativa erfarenheter, eftersom det är människans villkor (Sontag 2001, 52)? Kanske är hennes framställning inte helt rättvisande (fanns det inte åtminstone någon fallkontrollstudie?), men det har senare gjorts större prospektiva studier som inte lyckats hitta några samband mellan föregivet ”cancer-prone” personlighet, som utmärks av drag som undertryckande av känslor, och mortalitet i cancer och inte heller några sådana samband med andra personlighetsdrag (Nabi m.fl. 2008). Risken är dock att läsaren tappar tråden utan att ha förstått vad Sontag egentligen vill attackera.
Sontag verkar också skeptisk till andra hypoteser som kopplar miljö- och livsstilsfaktorer till cancer. Hon drar paralleller till hur diverse olika orsaker till tuberkulos diskuterades innan tuberkelbakterien upptäcktes. Kanske kommer det också med cancer att visa sig att det har en huvudorsak: tal om att sjukdomar måste förklaras med hjälp av många orsaker är utmärkande för sådana sjukdomar vars orsakssammanhang inte förståtts (Sontag 2001, 62). Detta går igen hos Moberg (1998), som förmodar att det kommer att visa sig att svaret på ”cancerns gåta” är ”någonting mycket konkret fysiskt och behandlingsbart, som en bakterie eller ett virus”. Här finns dock en distinktion, som inte är helt klar hos Sontag (eller Moberg). Dels kan man betrakta cancer som en sjukdom med en ”väv” av orsaker, eller ”riskfaktorer”. Dels kan man betrakta cancer som en grupp sjukdomar, som var och en kan ha en tydlig huvudorsak, skild från de andra. Det förra synsättet är det som blivit dominerande när det gäller framför allt kranskärlssjukdom, fast det har ifrågasatts även där (Grimes 2012). Det senare synsättet verkar ha vunnit i popularitet när det gäller cancer, genom att olika infektiösa agenter identifierats som orsaker till olika cancerformer (HPV, H. pylori, olika hepatitvirus), samtidigt som Sontag och Moberg kanske var överoptimistiska om de antog att det skulle hittas en specifik agent som skulle förklara all cancer.
Sontag lyfter fram hjärtsjukdom som exempel på något livshotande som inte är förknippat med skam och myter som cancer. Det finns inget skamligt med en hjärtattack; det är bara en ”svaghet, problem, ett misslyckande av mekanisk art” (Sontag 2001, 12). I sin senare essä talar hon om hur en hjärtattack inte som cancer ger någon ”ny identitet”, gör patienten till ”en av ’dem’” (Sontag 2001, 122). Samtidigt har inte heller hjärtattackerna undgått att kopplas till karaktär; hypoteser om ”typ A-personligheten”, som kännetecknas av fientlighet, konkurrenslystnad och arbetsnarkomani, som riskfaktor för kranskärlssjukdom torde ha varit vanligare under det senaste halvseklet än några hypoteser om ”cancerpersonlighet”, men de nämns aldrig i någon av Sontags essäer. En faktor som bidrar till effekterna på identiteten Sontag talar om när det gäller cancer är kanske kampanjer där andelen av befolkningen som någon gång utvecklar cancer framhålls i ominösa ordalag: var tredje, om inte varannan, svensk är en av dem. Men på senare år har kampanjer med liknande formulering synts till även när det gäller hjärtsjukdom och annat. Alla är i förlängningen förtappade, utom kanske de som dör av ålder (och som per definition inte kan existera i system som Global burden of disease).
Referenser
Danius, Sara. 2014. ”Vinter 2014”. Sommar & Vinter i P1 (28 december). http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/476892?programid=2071.
Grimes, D.S. 2012. ”An epidemic of coronary heart disease”. QJM 105. doi:10.1093/qjmed/hcr265.
Höglund, Kjell. 1973. ”Bakom fiendens linjer”. http://www.kjellhoglund.com/bakomfiendenslinjer.html.
Moberg, Eva X. 1998. ”En kvinna med cancer blir dubbelt skyldig”. Aftonbladet (27 december). http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9812/27/exm.html.
Nabi, Hermann, Mika Kivimäki, Marie Zins, Marko Elovainio, Silla M Consoli, Sylvaine Cordier, Pierre Ducimetière, Marcel Goldberg och Archana Singh-Manoux. 2008. ”Does personality predict mortality? Results from the GAZEL French prospective cohort study”. International Journal of Epidemiology 37 (2): 386–396. doi:10.1093/ije/dyn013.
Sontag, Susan. 2001. Sjukdom som metafor ; AIDS och dess metaforer. Övers. Britt Arenander och Berit Skogsberg.
Pingback: Besvärlig litteratur | Medan dammlagret förtjockas