I förra inlägget skrev jag om Eva X Mobergs och Sara Danius diskussioner kring cancer, som har det gemensamt att båda refererar till Susan Sontags Illness as metaphor. Sontag skrev denna essä när hon själv var allvarligt sjuk i cancer på 70-talet. Efter att AIDS blivit allmänt känt kom hon med en uppföljare, AIDS and its metaphors. Båda essäerna finns i samlingsvolym i svensk översättning (Sontag 2001).

Enligt Danius (2014) är Sontags första essä ”en av de bästa böckerna om cancer”. Jag läste den för många år sedan och har nu läst om den. Kanske är jag inte fullt så entusiastisk. Essän innehåller viktiga poänger, men framställningen är tämligen rörig: författarinnan säger själv att hon skrivit essän ”mycket snabbt”, osäker på hur lång tid hon hade på sig (Sontag 2001, 98). Ett centralt tema som introduceras tidigt i essän är parallellen mellan föreställningar om orsaker till tuberkulos och cancer. Innan vi fick moderna behandlingar mot tuberkulos fanns det tydligen utbredda föreställningar om att denna sjukdom orsakades av antingen alltför intensiva eller förträngda passioner, och den moderna motsvarigheten är föreställningen att olika känslomässiga hämningar skulle orsaka cancer. Det rör sig enligt Sontag om två olika versioner av ”samma synsätt”, som betonar ”livsenergins otillräcklighet eller blockering” och som båda ”förtjänar…samma grad av tilltro” (Sontag 2001, 24). Hon nämner också att febern vid tuberkulos var tecken på ”inre förbränning”: i förlängningen av detta kunde hypoteser om att bokstavlig feber skulle skydda mot cancer, som inte nämns av Sontag, kunna ses som en tredje variant av synsättet, som jag var inne på i förra inlägget.

Något som är slående är dock att man som läsare här inte får veta något om vilka det är i samtidens (70-talets) värld som förespråkar sådana spektakulära hypoteser om orsaker till cancer och vad för slags evidens de eventuellt anför. Sontag hävdar att idéerna kommer från Wilhelm Reich – en forskare som varit död i 20 år när essän skrevs och knappast hörde till de mest ansedda medicinska auktoriteterna (fast han kanske hade visst kulturellt inflytande; även i Sverige uppträder han i en av Kjell Höglunds texter från samma tid (Höglund 1973)). Sedan följer avsnitt med litterära exempel från romantiken, Thomas Mann, Franz Kafka och andra. Efter nära 30 sidor beskriver hon så situationen i sin samtids USA: det går knappt en vecka utan att media tjatar om sambandet mellan ”plågsamma känslor” och cancer.

De olika medielarmen är i sin tur som regel baserade på samma forskningsrapporter. Enligt Sontags beskrivning är dessa rent deskriptiva studier, där forskarna konstaterat att en stor andel av cancerpatienterna har en historia av förluster, bristande tillfredsställelse etc., och Sontag kritiserar dem för avsaknad av kontrollgrupp. Är det inte troligt att även de flesta utan cancer har sådana negativa erfarenheter, eftersom det är människans villkor (Sontag 2001, 52)? Kanske är hennes framställning inte helt rättvisande (fanns det inte åtminstone någon fallkontrollstudie?), men det har senare gjorts större prospektiva studier som inte lyckats hitta några samband mellan föregivet ”cancer-prone” personlighet, som utmärks av drag som undertryckande av känslor, och mortalitet i cancer och inte heller några sådana samband med andra personlighetsdrag (Nabi m.fl. 2008). Risken är dock att läsaren tappar tråden utan att ha förstått vad Sontag egentligen vill attackera.

Sontag verkar också skeptisk till andra hypoteser som kopplar miljö- och livsstilsfaktorer till cancer. Hon drar paralleller till hur diverse olika orsaker till tuberkulos diskuterades innan tuberkelbakterien upptäcktes. Kanske kommer det också med cancer att visa sig att det har en huvudorsak: tal om att sjukdomar måste förklaras med hjälp av många orsaker är utmärkande för sådana sjukdomar vars orsakssammanhang inte förståtts (Sontag 2001, 62). Detta går igen hos Moberg (1998), som förmodar att det kommer att visa sig att svaret på ”cancerns gåta” är ”någonting mycket konkret fysiskt och behandlingsbart, som en bakterie eller ett virus”. Här finns dock en distinktion, som inte är helt klar hos Sontag (eller Moberg). Dels kan man betrakta cancer som en sjukdom med en ”väv” av orsaker, eller ”riskfaktorer”. Dels kan man betrakta cancer som en grupp sjukdomar, som var och en kan ha en tydlig huvudorsak, skild från de andra. Det förra synsättet är det som blivit dominerande när det gäller framför allt kranskärlssjukdom, fast det har ifrågasatts även där (Grimes 2012). Det senare synsättet verkar ha vunnit i popularitet när det gäller cancer, genom att olika infektiösa agenter identifierats som orsaker till olika cancerformer (HPV, H. pylori, olika hepatitvirus), samtidigt som Sontag och Moberg kanske var överoptimistiska om de antog att det skulle hittas en specifik agent som skulle förklara all cancer.

Sontag lyfter fram hjärtsjukdom som exempel på något livshotande som inte är förknippat med skam och myter som cancer. Det finns inget skamligt med en hjärtattack; det är bara en ”svaghet, problem, ett misslyckande av mekanisk art” (Sontag 2001, 12). I sin senare essä talar hon om hur en hjärtattack inte som cancer ger någon ”ny identitet”, gör patienten till ”en av ’dem’” (Sontag 2001, 122). Samtidigt har inte heller hjärtattackerna undgått att kopplas till karaktär; hypoteser om ”typ A-personligheten”, som kännetecknas av fientlighet, konkurrenslystnad och arbetsnarkomani, som riskfaktor för kranskärlssjukdom torde ha varit vanligare under det senaste halvseklet än några hypoteser om ”cancerpersonlighet”, men de nämns aldrig i någon av Sontags essäer. En faktor som bidrar till effekterna på identiteten Sontag talar om när det gäller cancer är kanske kampanjer där andelen av befolkningen som någon gång utvecklar cancer framhålls i ominösa ordalag: var tredje, om inte varannan, svensk är en av dem. Men på senare år har kampanjer med liknande formulering synts till även när det gäller hjärtsjukdom och annat. Alla är i förlängningen förtappade, utom kanske de som dör av ålder (och som per definition inte kan existera i system som Global burden of disease).

Referenser

SVT har i dagarna publicerat ett klipp från programmet Kulturen (SVT 1989). Klippet handlar om feminism, och en av de fyra medverkande är skribenten Eva X Moberg. Hon skulle några senare utveckla bröstcancer och i anslutning till detta publicera ett par artiklar i Aftonbladet (Moberg 1998a; Moberg 1998b). Hon hänvisar till Sontag (1978), som bl.a. beskriver hur cancer satts i samband med folks personlighet, hur man med en krigisk terminologi talar om ”kamp” mot cancer och menar att tillfrisknande är något som är beroende av patientens vilja. Moberg hade själv kommit i kontakt med sådana idéer. Hon hade varit på den antroposofiska Vidarkliniken, där hennes läkare förklarat att det gick att ringa in en ”bröstcancerpersonlighet” genom några minuters samtal med en patient. Sjukdomen drabbade ”duktiga” självuppoffrande kvinnor, och den fundamentala orsaken var en ”skadad kvinnlighet”. Moberg säger att idéer om att amning och barnafödande skulle vara skyddsfaktorer ingår i samma tankevärld och beskriver hur hon erbjudits terapier syftande till att hon skulle lära sig ”uttrycka [s]in kvinnlighet”. Våren 1999 fick Moberg Cancerfondens journalistpris för sina artiklar, men olyckligtvis dog hon bara någon månad senare.

Jag tror dock att det skälet till att SVT lägger ut klippet från Kulturen just nu har att göra med en annan av de medverkande: Svenska Akademiens nuvarande ständiga sekreterare Sara Danius, som snart skall tillkännage årets Nobelpris i litteratur. Liksom Moberg har hon råkat ut för bröstcancer och diskuterat sina erfarenheter kring detta offentligt, i ett program som sändes på dagen 16 år efter publiceringen av Mobergs andra artikel (Danius 2014). Danius diskussion har en del likheter med Mobergs. Hon hänvisar också till Sontag, och hon ställer sig frågande till retorik om ”kamp” mot sjukdomen, som inte används vid andra potentiellt livshotande tillstånd, som diabetes eller hjärtinfarkt. Hon beskriver hur folk kan undra om cancern kanske beror på ”förra årets stress” eller på ”förträngda känslor”.

Hypoteser om att ens personlighet skulle påverka mottagligheten för cancer är knappast allmänt accepterade bland forskare, och antroposofernas medicinska idéer betraktas allmänt som pseudovetenskap. Samtidigt undrar jag om inte sådana idéer på ett mer eller mindre omedvetet plan kan bidra till något slags bias i tänkandet även i kretsar där folk inte skulle acceptera dem om de framfördes explicit. Några av de hypoteser Moberg nämner, som att amning och barnafödande medför minskad incidens i bröstcancer, har visst stöd från statistisk evidens. Men de anförs som förklaring till trender med ökad bröstcancerincidens även när det enkelt kan konstateras att de inte stämmer överens med faktiska kohortmönster för t.ex. fertilitet (vilket jag skrivit om t.ex. här den 1 november 2013). Jag misstänker att förklaringsmodellernas popularitet kan ha att göra med just den suggestiva kopplingen till ”skadad kvinnlighet”. I förra inlägget skrev jag om hur budskapet att kvinnor måste undersöka sina bröst genom att känna igenom dem fortsätter att basuneras ut, trots att tillgänglig evidens talar emot att detta skulle påverka dödligheten. Självundersökning är också något som går att inordna i ett tänkande om att ”bejaka kroppen”.

En annan typ av idéer rörande cancer som också kan kopplas till en metaforik med kamp och självförnekelse är hypoteser om att akuta infektioner skulle skydda mot cancer, speciellt om de åtföljs av feber. Det vetenskapliga stödet bygger här huvudsakligen på fallkontrollstudier tillsammans med anekdotiska observationer och behandlingar från äldre tid (Cann, Netten och Netten 2006). Feber hör till de medicinska tillstånd som oftast används metaforiskt, och det står då för intensiv, ”brinnande” passion – motsatsen till de drag som antagits vara utmärkande för den cancerbenägna personligheten, som är ”viljelös, självförtryckande, okvinnlig, oälskad, alienerad” (Moberg 1998a). Det verkar också finnas en viss överlappning mellan de forskare som förknippas med hypoteser om att vissa personlighetsdrag skulle disponera för cancer och de som nämns i diskussionen om skyddande effekt av infektioner (t.ex. den tyske medicinske sociologen Ronald Grossarth-Maticek). De senare idéerna tycks dock ändå ha fått relativt begränsad spridning, vilket kanske har att göra med att febrilitet i bokstavlig mening är svårt att betrakta som ett ideal i det moderna samhället (till skillnad från utlevelse av känslor). I varje fall nämner varken Sara Danius eller Eva X Moberg att de stött på folk som ansett att deras sjukdomar orsakats av att de inte haft tillräckligt med feber.

Referenser