Karin Bojs senaste artikel i DN handlar om vilka effekter det kan få när media går ut och varnar för biverkningar av läkemedel; de exempel hon diskuterar är läkemedel mot högt blodtryck och antidepressiva läkemedel (Bojs 2014). Jag har också kommit i beröring med denna problematik. Den 24 april skrev jag här om hur jag försökt få in ett debattinlägg i Läkartidningen om att man borde utreda ifall p-piller kunde påverka immunförsvaret mot luftvägsinfektioner negativt; de refuserade det, och den första punkten i motiveringen var just att det skulle kunna skrämma upp p-pilleranvändare så att de slutade med pillren av rädsla för att de skulle göra dem förkylda litet oftare. Jag tog sedan kontakt med SBU för att de skulle kunna utreda om det fanns en kunskapslucka där det behövdes ytterligare forskning, och de svarade att vad gäller kunskapsluckor om läkemedelsbiverkningar utreder de bara tips som rör dokumenterade biverkningar – det räcker inte med epidemiologiskt grundade hypoteser, som det närmast var frågan om här.

Huvuddelen av (Bojs 2014) handlar om antidepressiva, vilket föranletts av en BMJ-studie, men det hon säger i inledningen, om blodtryckssänkande läkemedel, berör problematiken med miniriskfördelningar som jag varit inne litet på i de senaste inläggen här. Hon har ”tvärsäkra journalistkollegor”, som går ut med att folk borde avhålla sig från blodtryckssänkande tabletter, då det vore mycket bättre om de kunde ”banta bort sin övervikt och börja motionera”. Visst vore det bra om alla levde ”sunt och nyttigt”, säger Bojs, men ”[v]erklighetens människor” (vad säger för övrigt Göran Hägglund?) har ofta för högt blodtryck, vilket delvis beror på ”livsstilsfaktorer”, men också på ”medfödda faktorer som inte går att påverka annat än med tabletter”, och ”[b]eräkningar visar att just medicin mot högt blodtryck är den enskilda faktor som allra mest effektivt kan sänka risken för stroke och för tidig död i vår del av världen”.

Det framgår inte vilka beräkningar av effekterna av blodtryckssänkande medicin, snarare än blodtrycket som riskfaktor, som åsyftas. Som jag skrev den 17 juni tillmäts riskfaktorn förhöjt blodtryck en central betydelse i Global burden of disease, vilket Bojs tidigare betonat (Bojs 2012). Den tillskrivs 58 procent av all dödlighet i sjukdomar i cirkulationsorganen globalt 2010 (51 procent i Sverige och 53 procent i Västeuropa som helhet). Men det bygger som jag sade på ett antagande om en miniriskfördelning med genomsnittligt systoliskt blodtryck på 110–115 mm i alla åldrar. Sett utifrån t.ex. de beräkningar av effekterna av blodtryckssänkande läkemedel som redovisas i (SBU 2004) kan vi knappast sänka det genomsnittliga blodtrycket i den svenska befolkningen så det hamnar i närheten av detta med läkemedelsbehandling (om en sådan kraftig sänkning nu skulle minimera dödstalen, vilket också ifrågasatts (Chrysant 2011)).

Sedan kan det diskuteras vad som är en miniriskfördelning när det gäller sådana livsstilsrelaterade faktorer som kan påverka t.ex. blodtrycket. Forskare som (Lindeberg 2003), som fokuserar på ”västerländsk livsstil” som sjukdomsförklaring, kan gå med på att genetiska faktorer kanske har större betydelse än skillnader i livsstil för att förklara variationen i blodtryck inom t.ex. den svenska befolkningen men samtidigt hävda att om svenskarna hade en radikalt annorlunda livsstil, t.ex. som befolkningen på Kitava, skulle problemet med förhöjt blodtryck närmast försvinna. De som betonar vikten av screening mot t.ex. bröst- och livmoderhalscancer kan framhålla att det inte räcker med ”sund livsstil” för att förebygga dessa sjukdomar. Nej, om man med det syftar på att inte röka, hålla normalvikt och äta grönsaker dagligen, ger det inte så stora reduktioner av incidensen. Men om en genomsnittlig svensk kvinna födde sju barn kanske incidensen i bröstcancer i Sverige skulle vara en bråkdel av den nuvarande. Eller, för att ta den typ av exempel jag tagit upp t.ex. den 26 maj, om en genomsnittlig svensk hade flera episoder med >38,5 °C feber om året, kanske det skulle gälla cancer i allmänhet.