Det har uppstått en debatt i Sverige kring en kampanj som dragits igång av företaget Proviva, som vänder sig mot ”hälsohets”. Nu har DN publicerat en artikel av Karin Bojs där hon menar att kampanjen hänger samman med att det aktuella företaget inte längre får marknadsföra sina drycker med probiotika med påståenden om positiva hälsoeffekter, som att de skulle vara ”[m]agens bästa vän”, eftersom det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för sådana effekter (Bojs 2014b).

Mot slutet av krönikan ställer sig Bojs också frågan om det verkligen stämmer att svenska folket lider av ”omfattande hälsohets”. Jo, vissa personer kanske gör det, i synnerhet en del unga kvinnor, hävdar hon, fast hon tillägger att ”[å] andra sidan hör just unga kvinnor till dem som äter sämst idag; många får till exempel i sig alldeles för mycket socker” (något som Provivas hälsodrycker innehåller en hel del av), och att medellivslängden för svenska kvinnor minskade något ”i den senaste mätningen”, något som hon tror hänger samman med rökning men kanske även med ”stillasittande och bristfällig kost”.

Det hon refererar till när hon talar om ”den senaste mätningen” är uppenbarligen de resultat som presenterades förra året och visade på en minskning av kvinnornas livslängd från 2011 till 2012; som jag skrev här i torsdags hade både kvinnornas och männens livslängd ökat från 2012 till 2013. Det är en sak att hon inte hunnit få med denna statistik, som SCB publicerade för några dagar sedan, i en sådan här artikel; mer bekymmersamt är hur hon genast tolkar en minskning av det slag som skedde från 2011 till 2012 som ett resultat av ogynnsamma livsstilsfaktorer. Tillfälliga svängningar i den förväntade livslängden är inte någon ovanlighet, vilket man enkelt kan konstatera bara genom en hastig titt på publicerade tabeller. Ofta hänger de samman med influensarelaterad överdödlighet, och när det gäller minskningen 2012 finns det, som jag påpekade i torsdagsinlägget, en god sådan förklaring: 2011/12 var det en intensiv influensasäsong med topp under senvintern, som dominerades av A(H3N2), den subtyp som orsakar mest överdödlighet bland äldre (säsongen 2012/13 var det fler verifierade influensafall totalt sett, men A(H3N2) var blandad med A(H1N1)pdm09 och influensa B, som inte drabbat äldre så hårt) (Smittskyddsintitutet 2013).

Dessvärre är det inte första gången Bojs artiklar innehåller förvirring när det gäller saker relaterade till epidemiologi eller statistik generellt. Den 16 december 2012 skrev jag om hur hon i samband med presentationen av Global burden of disease för 2010 använde sig av trender för absolut antal dödsfall i olika orsaker globalt för att påvisa negativa effekter av olika livsstilsförändringar. Det hade i det fallet varit mer relevant med någon typ av åldersjusterade dödstal – och sådana fanns också tillgängliga i de publikationer hon refererar och pekade i de flesta fall, för de orsaker hon diskuterade, i motsatt riktning jämfört med trenderna för antalet dödsfall.

För någon månad sedan uppmärksammade flera svenska medier, däribland DN, en artikel där en svensk forskargrupp, baserat på undersökningar i Överkalix, ansåg sig ha påvisat att förändringar i födotillgången för flickor, från god födotillgång till svält, skulle medföra ökad cirkulationsdödlighet hos deras framtida sondöttrar, vilket tillskrevs någon epigenetisk mekanism. Bl.a. påpekade sedan statistikern Olle Häggström på sin blogg att den statistiska analysen i den aktuella studien inte håller måttet: forskarna hade utfört signifikanstester på 24 olika samband mellan förändringar i födotillgång och barnbarnens cirkulationsdödlighet. Gör man så är sannolikheten stor att man hittar något ”signifikant” samband (om man använder sig av kriteriet $p<0,05$) bara genom slumpfel, även om det inte finns något samband i den underliggande populationen (Häggström 2014).

Bojs skrev sedan en krönika i DN, där hon hänvisade till Häggström och gick på att det var ett misstag att uppmärksamma studien på det sätt som gjorts (Bojs 2014a). Men när hon skall förklara begreppet statistisk signifikans säger hon att det ”brukar i medicinska sammanhang betyda att det är mindre än en chans på tjugo att det som ser ut som ett samband i själva verket bara är ren slump”. Problemet är att de tester det är frågan om inte i sig kan säga något om hur sannolikt det är att ett observerat samband har uppstått av slumpen; snarare handlar de om det omvända, om hur ofta ett samband åtminstone så starkt som det observerade skulle uppstå av en slump, alltså givet att det i verkligheten inte finns något samband. Jag påpekade detta i en kommentar till (Häggström 2014) den 2 mars, efter att någon postat en länk till krönikan, på vilket Häggström svarade att han redan underrättat Bojs om felet, och att hon ”utlovat en korrigering i webbversionen”. Nu har det emellertid gått tre veckor, och den ursprungliga formuleringen står fortfarande kvar i krönikan på DN:s hemsida.

Mot slutet av (Bojs 2014a) säger hon att slutsatser hon drar av fallet med den bristfälliga artikeln om svältdrabbade framtida farmödrar är att ”[n]yheter om vetenskap i stora medier bör hanteras av specialiserade vetenskapsjournalister”, som normalt sker på DN, att Karolinska institutets pressavdelning, som basunerat ut resultaten i studien, ”bör noga akta sin trovärdighet” och slutligen att ”biologer bör samarbeta mer med professionella statistiker”. Jag vill hävda att de exempel jag anfört ovan tyder på att även vetenskapsjournalister (min uppfattning är inte att Bojs utmärker sig negativt jämfört med andra svenska vetenskapsjournalister inom de områden jag diskuterat) bör samarbeta i ökad utsträckning med statistiker, om de inte skaffar sig bättre statistisk kompetens själva¹.