När det gäller att tillskriva dödsfall bland äldre en specifik s.k. underliggande dödsorsak uppstår det, som jag varit inne på tidigare, problem dels genom att de äldre ofta har flera samtidiga sjukdomar, dels genom att vår förståelse av olika sjukdomsprocesser bland äldre delvis är bristfällig, både på en generell nivå och i enskilda fall, genom att dödsfallen ofta inte utreds noggrant (obduktionsfrekvensen bland avlidna svenskar över 75 år 2012 var t.ex. endast 3 procent bland kvinnor och 6 procent bland män (Socialstyrelsen 2013, 253)). År 2012 publicerades en artikel i Preventive Medicine, som, om de fynd som presenteras står sig, kan få betydelse för hur vi i framtiden ser på dödsorsaker i en åldrande befolkning (Coles och Young 2012).

År 2004 grundades The Supercentenarian Research Foundation (SRF), som studerar biomedicinska aspekter av ”quasi-supercentenarians”, vilket definieras som kvinnor som är minst 108 år gamla och män minst 105 år gamla. Obduktionsdata från SRF tyder, enligt Coles och Young, på att amyloidosrelaterade tillstånd är den primära dödsorsaken hos ca 70 procent i gruppen – återstoden dör av lunginflammation. Amyloidos innebär att det gradvis inlagras olösliga proteintrådar i kroppens vävnader, så att deras funktion efterhand förstörs. Bland de gamla verkar det vara frågan om ‘’senil systemisk amyloidos’’ (SSA), vilket innebär att fibrer av proteinet transthyretin förstör framför allt hjärtats funktioner. Det finns besläktade sjukdomstillstånd som debuterar i unga år och beror på genetiska avvikelser: en variant förekommer i en del familjer i Norrland (”Skelleftesjukan”).

En fråga jag ställer mig: om SSA orsakar majoriteten av dödsfallen bland dessa extremt gamla människor, vilken betydelse har det som dödsorsak bland litet mindre extremt gamla, låt oss säga ca 80–90 år? Ca 40–50 procent av dödsfallen i Sverige i dessa åldersgrupper har någon cirkulationssjukdom som underliggande dödsorsak, och som jag visade på i ett inlägg den 23 september 2012 sker det en accelererad ökning av dödstalen i dessa sjukdomar efter 80 års ålder, vilket kan tyda på att de har delvis annorlunda uppkomstmekanismer jämfört med de som tillstånd som ligger bakom dessa diagnoskoder bland yngre personer.

Det kan tänkas att SSA-relaterade dödsfall hänförs till funktionella hjärtdiagnoser, som hjärtsvikt och arytmier, som är vanliga bland personer över 80 år. När man inte har någon klar uppfattning om specifika bakomliggande orsaker kan det vara rimligt att använda sådana tillstånd, eller t.o.m. ”senilitet” (ålderdom), som Kohn menade åter borde accepteras som dödsorsak i större omfattning (Kohn 1982). I en del fall kanske även mer specifika koder, som ischemisk hjärtsjukdom, används. Det kan vara relaterat till en tendens att alltför lättvindigt hänföra dödsfall bland äldre till ateroskleros (vilket numera kanske är ett större problem i andra befolkningar än den svenska, som jag skrev om den 22 oktober 2012). Å andra sidan hävdar Coles och Young att amyloidos leder till döden genom igentäppning av blodkärl. I den mån det är vad som ligger bakom försämringarna av hjärtat vid SSA är det tekniskt korrekt att hänföra dödsfall i SSA-relaterade hjärtproblem till ischemisk hjärtsjukdom, även om det sker via en annan process än ateroskleros, som detta begrepp blivit intimt förknippat med.

Om SRF-fynden visar sig möjliga att generalisera till mycket gamla människor i allmänhet, kan vi hur som helst vänta oss att få höra mer om SSA i framtiden. Om vi uppnår ökad livslängd via genombrott när det gäller aterosklerotiska sjukdomar, olika cancerformer och neurodegenerativa sjukdomar som alzheimers och osteoporos, kanske vart tredje dödsfall i Sverige om några decennier beror på SSA. ICD-klassifikationerna kommer att behöva göras om för att inkludera olika manifestationer av SSA, precis som skedde med ateroskleros under första halvan av 1900-talet. Säkert kommer forskare, som antyds redan i titeln på (Coles och Young 2012), att söka hitta sätt att förebygga och bota SSA, som de (om än med varierande framgång hittills) gjort med de fyra nämnda kategorierna av 1900-talets framträdande åldersrelaterade sjukdomar. Återstår då den åldersrelaterade immundysfunktion som (tillsammans med försämringar av organfunktion av de ovannämnda orsakerna) leder till att de gamla faller offer för luftvägsinfektioner, men även här pågår forskning som syftar till att hitta sätt att bromsa processen (Vasto m.fl. 2007). Om vi lyckas få bukt med dessa sex faktorer har vi kanske i stort sett vad vi behöver för att uppnå det som kallats ”negligible senescence” när det gäller mortalitet bland människor, att dödstalen inte behöver öka med ålder, om nu det är att betrakta som en utopi eller en dystopi.