Den 28 juli skrev jag här med anledning av en krönika av Elisabet Höglund: hon påstod att allt fler unga svenskar dör av cancer, vilket hon grundat på läsning av dödsannonserna i tidningar. Officiell statistik visar dock det motsatta. Visserligen kan tolkningen av denna vara problematisk, som i fallet med den ökade demensdödligheten jag skrev om i förrförra inlägget, men när det gäller trender för cancerdödlighet bland yngre måste den nog betraktas som mer tillförlitlig än någons intryck utifrån personlig läsning av dödsannonser. Samtidigt hade jag idén att det mycket väl kunde finnas en verklig trend med fler rapporterade cancerdödsfall bland dödsannonserna, men att den i så fall berodde på en ökad benägenhet att tala öppet om sjukdomar.

Jag kommer ihåg en februarikväll 1999: vi satt och tittade på nyheterna, och rätt vad det var sade nyhetsuppläsaren att Björn Afzelius avlidit. Det kändes snopet: han var 52 år, och jag hade inte hört något om att han skulle befinna sig i någon livshotande situation. Just nu går en dokumentärfilm om Afzelius, Tusen bitar, på bio. Vad jag sett har den genomgående fått bra recensioner. Jag såg den nyligen, och den gjorde mig inte heller besviken.

Filmen innehöll åtskilligt av intresse om olika aspekter av Afzelius liv och verk, men för att anknyta till temat här var det ljudklipp från den sista intervjun med honom, i december 1998. Journalisten hävdade att det gick rykten om hans hälsa och undrade om det var något han ville kommentera. Afzelius svarade att han inte hört något sådant, och att allt bara var bra. Vid det tillfället hade han i över ett år känt till att han led av lungcancer, men han ville inte att det skulle komma till allmänhetens kännedom medan han levde, vilket han också lyckades avstyra, även om det kom ut ganska omedelbart efter hans död. Vad som än låg bakom hans val kan det ses som typiskt för en attityd som länge varit förhärskande i Sverige men som verkar ha börjat luckras upp på senare år, något som jag alltså tänker mig kan leda till en illusion av ökad sjuklighet eller dödlighet i t.ex. cancer.

Till en del kanske tendensen till ökad öppenhet kan förklaras av amerikanskt inflytande. Ronald Reagan, en person som inte hade mycket gemensamt med Björn Afzelius åsiktsmässigt, och syntes i klipp i filmen när Nicaragua behandlades, skulle t.ex. på 90-talet gå ut med att han led av alzheimers, något som nämns i SBU:s rapport om demens (SBU 2008, 74). Kanske har han, genom den ökade uppmärksamhet kring alzheimers detta medförde, till och med bidragit till att påverka den officiella statistiken när det gäller demens som dödsorsak, även om den ökande trenden börjat tidigare.

Själv hade jag annars under senvintern 1999 intrycket att det var ovanligt mycket folk som dog i Sverige. Utifrån min omgivning, framför allt gymnasieskolan där jag gick, hade jag dessutom intrycket att det var ovanligt mycket influensa. Var dessa saker också bara inbillning? Nej, om man tittar i årsrapporterna från dåvarande Smittskyddsinstitutet var det under de månaderna både högt antal döda och högt antal labbrapporterade influensafall, jämfört med närliggande år (Smittskyddsintitutet 2011, 27). Antalet influensafall var visserligen lågt jämfört med åren efter 2009, men det beror på lägre rapportering. Det var av allt att döma en hård säsong med influensa A(H3N2). För de unga personer där jag observerade de flesta fallen i min omgivning var sjukdomen i regel övergående, men den bidrog till att förkorta livet för många äldre svenskar, även om de flesta dödsfallen under vintern 1999 förstås inte var influensarelaterade.

I filmen medverkade Björn Afzelius båda döttrar, Rebecca och Isabelle, som fick ge namn åt var sin sång av fadern och även åt hans skivbolag, Rebelle Records. Isabelle Afzelius är lika gammal som jag, och Rebecca Afzelius är ett par år äldre och hade tydligen tagit studenten 1998. Medan många av mina gymnasiekamrater besvärades av influensa råkade de alltså ut för något som uppenbarligen var betydligt smärtsammare.¹