Höglundparadoxen

Elisabet Höglund skriver i Aftonbladet om någonting ”paradoxal[t]”: att ”medellivslängden i Sverige ökar samtidigt som alltfler unga dör i cancer” (Höglund 2014). Vad är lösningen på den paradoxen? Att en av utgångspremisserna är falsk: dödstalen i cancer ökar inte bland yngre svenskar, tvärtom minskar de, om vi får tro vi vår officiella statistik (se t.ex. mitt inlägg den 28 oktober förra året). Men varför tror Höglund att alltfler unga svenskar dör i cancer? Hennes metod att skaffa sig en uppfattning om dessa trender är att varje morgon läsa dödsannonserna för att se hur många som dött i cancer, och hon har lagt märke till att det är många unga, som är födda på 1980- eller 1990-talet. Det är mycket möjligt att det inte bara är ett slumpfynd: andelen dödsannonser där man nämner att subjektet dött av cancer (eller antyder det, genom att skriva ”tänk på Cancerfonden” eller liknande) kan mycket väl ha ökat. Men det beror i så fall på ökad benägenhet att tala öppet om sjukdomar som drabbat en själv eller ens anhöriga. Filosofen Torbjörn Tännsjö berör detta fenomen i sin bok (Tännsjö 2010): vi ser idag ofta dödsrunor med målande beskrivningar av folks ”kamp” mot sjukdomen, som varit otänkbara för ett halvsekel sedan. För min del tvivlar jag också på att sommarpratare som Christian Falk (som Höglund nämner) eller Kristian Gidlund varit gångbara på 1960-talet, eller ens på 1990-talet. Varför tycker sig Höglund se en specifik ökning bland de unga? Kanske därför att bland de äldre har dödligheten under hela hennes livstid varit så hög att det inte gått att undgå att folk i denna del av befolkningen dör i cancer, fast det inte nämnts i dödsannonserna.

Men även om åldersspecifika dödstal i cancer inte ökar kommer ändå en stor del av svenskarna, om inte något oväntat händer under de närmaste årtiondena, att någon få en cancerdiagnos, mycket p.g.a. åldrande befolkning och ökad diagnostik. Ofta när det talas om ”livstidsrisken” att få cancer åsyftas kumulativ risk upp till en viss ålder: man summerar antalet cancerfall i förhållande till folkmängden över åldrarna, \(r\), och omvandlar det sedan till en sannolikhet genom att beräkna \(1-\mathrm{exp}(-r)\). Ofta görs summeringen upp till en viss ålder: enligt Socialstyrelsens beräkningar är t.ex. den kumulativa risken att få cancer upp till 75 års ålder 27,7 procent för kvinnor och 30,3 procent för män i Sverige 2012 (Socialstyrelsen 2013a, p. 38).

Metoden med kumulativ risk tar emellertid inte hänsyn vare sig till att folk dör av annat än cancer före 75 års ålder eller till att folk får cancerdiagnos efter 75 års ålder, så det ger en snedvriden uppskattning av livstidsrisken. Några brittiska forskare har föreslagit ett annat mått som tar hänsyn till konkurrerande dödlighet (Sasieni m.fl. 2011). Om man har tillgång till data för åldersintervall \(i\), där \(w_i\) är bredden på \(i\) (officiell statistik presenteras ofta med 5-åriga åldersintervall), \(R_i\) är antalet rapporterade cancerfall i \(i\), \(M_i\) är antalet dödsfall av någon orsak, \(D_i\) antalet dödsfall i cancer och \(N_i\) folkmängden kan livstidsrisken uppskattas genom att man summerar följande uttryck över åldersintervallen: \[\frac{R_i}{R_i+M_i-D_i}\times\mathrm{exp}\left[-\sum_{j=1}^{i-1}w_j\times\frac{R_j+(M_j-D_j)}{N_j}\right]\times \\ \left[1-\mathrm{exp}\left(-\frac{w_i}{N_i}\times(R_i+M_i-D_i)\right)\right]\]

Med tillgång till data för åldersintervallen \([0,4],[5,9],\dots,[80,84],[85,\infty)\) uppskattade de livstidsrisken för cancer i Skottland till 37,6 procent för kvinnor och 39,1 procent för män för perioden 2001–05 (livstidsrisken beräknad efter deras ”gold standard”, som förutsätter tillgång till data på en detaljnivå som oftast inte finns i den officiella statistiken, var 38,3/40,0 procent). Jag provade att beräkna detta för Sverige med samma åldersintervall: med data över cancerfallen från (Socialstyrelsen 2013a), över orsaksspecifik dödlighet, där jag räknade in alla dödsfall i tumörer (ICD-10 C00–D48) i \(D_i\), från (Socialstyrelsen 2013b) och över folkmängden från (SCB 2014)). Resultatet är att om rapporterad cancerincidens och dödlighet dels i cancer, dels i andra dödsorsaker förblir densamma som 2012 (vilket förstås inte heller är helt realistiskt), kommer 42,7 procent av de flickor och 45,8 procent av de pojkar som föds idag och lever sina liv i Sverige att få en cancerdiagnos någon gång i livet. Jag skulle tro att den något högre siffran jämfört med Skottland i början av 2000-talet speglar lägre dödlighet i andra orsaker och bättre diagnostik snarare än ökad exponering för cancerogena miljöfaktorer.

Referenser

Höglund, Elisabet. 2014. ”Fler lever länge – och fler får cancer”. Aftonbladet (juli 28). http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article19280987.ab.

Sasieni, P.D., J. Shelton, N. Ormiston-Smith, C.S. Thomson, och P.B. Silcocks. 2011. ”What is the lifetime risk of developing cancer?: The effect of adjusting for multiple primaries”. British Journal of Cancer 105. doi:doi:10.1038/bjc.2011.250.

SCB. 2014. ”SCB befolkningsstatistik, tabeller och diagram”. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/.

Socialstyrelsen. 2013a. Cancerincidens i Sverige 2012. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-12-17.

———. 2013b. Dödsorsaker 2012. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-8-6/Sidor/default.aspx.

Tännsjö, Torbjörn. 2010. Privatliv.

3 reaktion på “Höglundparadoxen

  1. Pingback: Ohälsodelning | Medan dammlagret förtjockas

  2. Pingback: Nyttigt eller inte | Medan dammlagret förtjockas

  3. Pingback: Till det aningen bättre | Medan dammlagret förtjockas

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *