Under gårdagen presenterade SCB ny befolkningsstatistik för 2013 (SCB 2014). Jämfört med 2012 har den förväntade livslängden vid födseln ökat från 83,54 till 83,71 år för kvinnor och från 79,87 till 80,09 för män. Den minskning av livslängden bland kvinnor som skedde från 2011 till 2012 har alltså vänts till en ökning. Kraftiga influensasäsonger kan ge tillfälliga minskningar av livslängden genom ökad dödlighet bland äldre, och så tycks ha varit fallet 2012, som jag skrev om när jag kommenterade uppgifterna det året den 29 mars 2013. Visserligen var det totala antalet verifierade influensafall ännu högre i början av 2013 jämfört med 2012, men det var lägre när det gäller influensa A(H3N2), som är den variant som orsaker mest överdödlighet bland äldre.

Trenden med minskande livslängdsklyfta mellan könen, som pågått sedan 80-talet, fortsätter dock: i relativa tal är skillnaden nu nere på samma nivå som på 50-talet. Under årtiondena fram till 70-talet hade klyftan ökat i både absoluta och relativa tal. Som jag skrev om i inlägget den 29 mars 2013 hänger dessa trender samman med förändringar i andelen dödsfall som tillskrivs diagnoser som kan hänföras till kranskärlssjukdom och lungcancer men även med förändringar i den relativa manliga överdödligheten i dessa orsaker. En sak man kan fråga sig är om det är frågan om genuina förändringar av risken för någon sjukdom med en specifik etiologi, eller om det rör sig om en förskjutning mellan olika undergrupper med sinsemellan varierande relativa frekvenser mellan könen. Förändringar när det gäller lungcancer är sannolikt till största delen av det första slaget och hänger samman med varierande skillnader i rökvanor hos kvinnor och män i olika generationer.

När det gäller ökande och sedan sjunkande manlig överdödlighet i kranskärlsdiagnoser är det emellertid mer problematiskt. Den 9 juli och 11 juli 2012 visade jag med data från USA och England/Wales på att det i diagnosgrupper som är specifika för ateroskleros fanns en i relativa tal stark manlig överdödlighet i medelåldern redan på 1920-talet. Min hypotes är att det inte så mycket var frågan om någon ”epidemi av kranskärlssjukdom” bland medelålders män i västvärlden under 1900-talet, utan snarare om en ökning av undergrupper av kranskärlssjukdom som kanske alltid haft en markant manlig överdödlighet, i förening med en minskning av andra hjärtåkommor som drabbat könen mer lika.

Nedanstående diagram visar, baserat på data från (WHO), utveckling från tidigaste till senaste år med tillgängliga data av genomsnittliga dödstal i 5-åriga åldersintervall mellan 50–54 och 60–64 och mellan 20–24 och 45–49 år i diagnoser som ingår i följande definition av kranskärlssjukdom/ischemisk hjärtsjukdom (IHD): ICD-7: 420–422, ICD-8/9: 410–414, ICD-10: I20–I25. För ICD-7 är det kateogrin A081 i den s.k A-listan (”arteriosklerotiska och degenerativa hjärtsjukdomar”); den har bl.a. använts i flera studier som studerat samband mellan kost och dödlighet under 50- och 60-talen (för översikt, se (Ravnskov 1998)). För de tre senare versionerna motsvarar koderna det som explicit definieras som ”ischemisk hjärtsjukdom”. Jag har inkluderat Sverige tillsammans med två av de länder som på 50-talet, när den hjärtepidemiologiska forskningen tog fart, sågs som utpräglade högriskländer (USA och Finland) och två av de länder som sågs som utpräglade lågriskländer (Italien och Japan). Som jämförelse inkluderas även ett modernt högriskland (Ryssland), där statistik finns tillgänglig först från 1980.

Diagrammet visar logaritmer av dödstal i ischemisk hjärtsjukdom från 50-talet bland kvinnor och män i angivna åldersgrupper i sex befolkningar. Se huvudtext för förklaring.

Den klassiska bilden av hög- och lågriskländer bygger framför allt på det mönster som ses bland män mellan 50 och 65 år. USA och Finland hade 5–6 gånger så höga dödstal som Japan vid denna tid. Rangordningen av de fem länder för vilka det finns 50-talsdata är i stort sett densamma i nutiden som för 60 år sedan. Men, som jag påpekade i förra inlägget, har dödstalen sjunkit även i länder som Japan och Italien, som adapterat en mer västerländsk livsstil. Kvinnor mellan 50 och 65 år har haft en liknande rangordning som männen, men skillnaderna mellan låg- och högriskländer på 50-talet var mindre både i absoluta och relativa tal (USA hade ca 2,5 gånger så höga dödstal som Japan), och den relativa minskningen har varit kraftigare i lågdödlighetsländerna. Dagens svenska kvinnor i åldersgruppen har ett dödstal som motsvarar Japan ca 1975 eller Italien ca 1995. När det gäller män under 50 låg USA och Finland högst på 50-talet, men det fanns inga större skillnader mellan Japan, Sverige och Italien, vilket de inte heller gör idag. Från 60-talet fram till början av 2000-talet låg dock Japan klart lägre även i denna grupp. På 2000-talet har USA haft högst dödlighet av de fem länderna. Mönstret för kvinnor under 50 år på 50-talet stämmer inte överens med de övriga grupperna: Japan hade högre dödstal än de övriga länderna och Sverige klart lägre. Under de senaste åren har de fem länderna legat nära varandra, förutom USA, som legat klart högre. Ryssland har, speciellt efter Sovjetunionens fall, haft kraftiga svängningar i dödlighet: ofta har nivåerna till och med legat högre än i USA och Finland på 50- och 60-talet.

Samtidigt är den använda IHD-definitionen uppenbart känslig för artificiella trender. Framför allt innebar skiftet från ICD-7 till ICD-8 i Italien och Japan 1968 en kraftig minskning av dödstalen, speciellt bland kvinnor och yngre. Detta visar på en betydande inre heterogenitet inom ICD-7-delen av definitionen. I Japan ökade dödstalen åter vid bytet till ICD-10 1995. Sverige, Finland och USA bytte från ICD-7 till ICD-8 vid ungefär samma år som Italien och Japan utan att det fick liknande dramatiska effekter. Att det finns en sådan heterogenitet mellan både länder, kön och åldersgrupper i effekterna av klassifikationsbytet tyder också på att övergången till ICD-8 innebar att kategorin blev mer specifik för tillstånd som varit relativt sett vanligare bland män i 50–60-årsåldern i högriskbefolkningar. Det är inte möjligt att använda någon mer specifik definition för ICD-7 med de data som är tillgängliga via (WHO) eftersom dessa är grupperade efter blocken i A-listan. Ett sätt att undvika artificiella trender är att använda sig av vidare kategorier, som hjärtsjukdomar generellt eller alla sjukdomar i cirkulationsorganen, men då försämras specificiteten ytterligare.