Nyligen har det publicerats en metaanalys i Annals of Internal Medicine, som handlar om hur pass tillförlitliga perifera termometrar är när det gäller att bedöma människors temperatur (Niven m.fl. 2015). Studien har uppmärksammats i svenska media (TT 2015). Det forskarna gjort är att de utifrån tidigare publicerade studier beräknat genomsnittlig differens för olika metoder för temperaturmätning i förhållande till en referensmetod, tillsammans med 95-procentiga limits of agreement (LOA), eller dubbla standardavvikelsen. En LOA större än 0,5 °C har betraktats som kliniskt oacceptabel. I vissa av studierna har olika metoder för ”central” temperaturmätning (urinblåsan, matstrupen och ändtarmen) jämförts med det som betraktas som ”gold standard”, d.v.s. mätning direkt i lungartären, och de har alla acceptabel LOA. I andra studier har metoder för perifer mätning (trumhinnan, tinningartären, armhålan och munnen) jämförts med någon av de fyra centrala metoderna, och där är överensstämmelsen inte lika god: alla metoderna har LOA större än 0,5 °C för de flesta subgrupper som ingår i studien. De perifera metoderna har också ofta relativt låg sensitivitet för att upptäcka feber (definierat utifrån ett visst tröskelvärde, t.ex. 37,8 °C, som väl används för att det är precis 100 °F avrundat till närmaste Celsiusdecimal).

Den enda av de centrala metoderna som är tillgänglig utanför sjukhus är uppenbarligen mätning i ändan. Därav TT:s rubrik. Men den slutsats författarna till studien drar är att perifera termometrar inte skall användas för kliniskt beslutsfattande när avvikelser i temperaturen är avgörande för utfall, och de exempel de ger är postoperativa patienter, skadade, livshotande sjuka och patienter med akuta neurologiska sjukdomar. Frågan är hur ofta den bättre överensstämmelsen hos de centrala metoderna är till någon nytta utanför sjukhus. Ofta är det nog så att folk tenderar att överskatta betydelsen av att känna till exakt temperatur, vilket jag var inne på den 1 september 2013. Genom åren har föreställningen att det är nödvändigt att mäta temperatur i ändan sannolikt orsakat mycket onödigt lidande, framför allt bland barn.

En annan sak är distinktionen mellan överensstämmelse med referensmetoden (”accuracy”) och precision, eller repeterbarhet, hos en mätmetod. Om en termometer alltid visar precis 1 °C lägre än en referenstermometer har den dålig överensstämmelse (enligt kriterier som är rimliga när det gäller kroppstemperatur) men god precision. Om det skulle vara så att de perifiera termometrarna har god precision behöver den bristande överensstämmelsen inte spela så stor roll – känner vi till hur stor snedvridningen är kan vi enkelt korrigera för den. Det verkar finnas en utbredd föreställning att mätning i munnen eller armhålan underskattar temperaturen. De termometrar som apoteken säljer som avsedda för mätning i munnen innehåller en offset som lägger 0,2 °C till det uppmätta värdet (Telfo 2011).

Niven m.fl. (2015) behandlar inte de olika termometrarnas precision: forskarna säger att värdet hos sådana analyser kan ifrågasättas med tanke på de perifera termometrarnas bristande överensstämmelse. Vad gäller avvikelsen från referensmetoderna är den oftast negativ för armhålemätning (genomsnitt −0,38 °C; LOA −1,16–0,40 °C för alla temperaturområden, baserat på 30 studier). En sådan tydlig tendens till underskattning finns dock inte vid mätning i munnen, varken för alla temperaturområden (genomsnitt −0,06 °C; LOA −0,76–0,63 °C, baserat på 10 studier) eller för patienter med feber (genomsnitt 0,15 °C; LOA −0,44–0,74 °C, baserat på 4 studier). Om apotekstermometerarna före korrigering fungerar i enlighet med genomsnittet skulle det innebära att folk som använder dem när de har feber tenderar att överskatta febern med ca 0,4 °C. Har de inte läst manualen kanske de dessutom gör en liknande addition själva på det värde som visas, vilket då skulle innebära en överskattning tre gånger om. Möjligen kan detta leda till att de köper mer febernedsättande läkemedel och på så sätt bli en god affär för apoteken.