Den 5 december förra året skrev jag om en medieuppmärksammad svensk studie (Dumanski m.fl. 2014) som utgick från att rökning är en starkare riskfaktor för cancer bland män än bland kvinnor. Jag påpekade att den aktuella studien inte kunde styrka detta på ett tillfredsställande sätt: den hänvisade bara till en amerikansk studie där de jämfört bl.a. cancerdödlighet hos kvinnliga rökare relativt kvinnliga icke-rökare och manliga rökare relativt manliga icke-rökare. Den hade inte undersökt om den relativa överdödligheten bland rökare var större bland män än bland kvinnor.

Nu rapporterar SVT (Merckx 2015) om en studie som uppges visa att ”[f]ör kvinnor med typ 1-diabetes är risken att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdom dubbelt så stor som för män med samma sjukdom” och att sett till samtliga dödsorsaker ”har kvinnor med typ 1-diabetes nästan 40 procents högre risk att dö i förtid jämfört med männen”. Jo, den aktuella studien (Huxley m.fl. 2015) är en metaanalys av 26 studier av könsspecifika SMR (kvoter av standardiserade dödstal) eller hazardkvoter för olika typer av dödlighet, och resultat som redovisas är bl.a. att kvinnornas SMR för totaldödlighet relativt männens är 1,37 (95-procentigt konfidensintervall 1,21–1,56) och för cirkulationsdödlighet 1,86 (1,62–2,15).

Det är den typen av jämförelser Dumanski m.fl. (2014) borde ha hänvisat till som evidens för att rökning är en starkare riskfaktor bland män än bland kvinnor. I det nu aktuella fallet är resultatet alltså att (typ 1)-diabetes är en starkare riskfaktor för totaldödlighet och cirkulationsdödlighet bland kvinnor än bland män. Däremot har det inte visats att kvinnliga typ 1-diabetiker har förhöjd dödlighet relativt manliga typ 1-diabetiker. Män utan typ 1-diabetes har i alla rika samhällen högre dödstal än kvinnor utan typ 1-diabetes, när det gäller total dödlighet och cirkulationsdödlighet. Om en större överdödlighet bland kvinnliga typ 1-diabetiker kan uppväga detta beror dels på storleken på denna skillnad i baslinjedödlighet, dels på hur mycket typ 1-diabetes ökar dödligheten bland män. Dessa faktorer kan sedan variera mellan olika befolkningar, ålderskategorier, socioekonomiska grupper etc.

Liksom i decemberfallet blir alltså rapporteringen i media förvirrande därför att de kvoter som jämförts inte i sig kan visa det de uppges visa. De båda fallen är dock inte helt analoga. I det nuvarande exemplet ligger felet i medierapporteringen av de aktuella forskningsresultaten, och inte i originalartikelns tolkning av en annan vetenskaplig artikel.

I övrigt sägs i SVT-inslaget att typ 1-diabetiker är ”en grupp som löper drygt tio gånger högre risk att dö i förtid jämfört med den övriga befolkningen”¹ – något som förefaller kraftigt överdrivet sett till de kvoter som redovisas i färska metastudier av detta (Lung m.fl. 2014). Rent allmänt borde också formuleringar i stil med ”40 procents högre risk att dö i förtid” eller ”tio gånger högre risk att dö i förtid” undvikas vid förmedlandet av resultat i termer av SMR eller hazardkvoter, som jag diskuterade här den 2 augusti förra året.