I mediarapporteringen kring artikeln (Evans m.fl. 2014), som jag skrev om i förra inlägget, har det sagts att hundraåringarna i studien har ”överlevt risken att dö av en kronisk sjukdom” ((TT 2014), citatet översatt från (Triggle 2014)). Det de syftar på är alltså att cancer och kranskärlssjukdom relativt sällan rapporteras som dödsorsak bland hundraåringarna: lunginflammation och hög ålder är vanligare. Men existerar det en motsättning mellan att dö av någon av dessa orsaker och att dö av ”kronisk sjukdom”? Uppenbarligen finns det vissa funktioner i våra kroppar som försämras med stigande ålder och gör att människor i dagsläget ytterst sällan lever längre än ca 110 år, samtidigt som t.ex. vissa sköldpaddor kan leva bortåt 200 år, om inte längre. Det går att beskriva dessa försämringar som en ”universal, progressive and ultimately fatal disease” (Kohn 1982). När en betydande andel av befolkningen uppnår en viss ålder kommer också de degenerativa processer som är vanliga i den åldern att hamna i forskningens blickfång. Så har under 1900-talet skett med t.ex. ateroskleros, olika former av cancer och Alzheimers och Parkinsons sjukdom. Om man tittar på svensk dödsorsaksstatistik från 1930-talet (SCB 2013) tillskrevs ca 30 procent av dödsfallen bland personer över 70 år ”ålderdomsavtyning”: idag hade förmodligen de flesta av dem fått någon av de ovannämnda diagnoserna. Även lunginflammation har alltmer sällan kommit att rapporteras som underliggande dödsorsak bland äldre: i stället har det i flesta fall kommit att betraktas som en komplikation av olika kroniska sjukdomar.

Om man tittar på översikterna i Global burden of disease (IHME 2014) kan det se ut som det medicinska problemet med dödlighet till följd av kärlsjukdom i stort sett redan är löst. Enbart faktorn förhöjt blodtryck förklarar ca 60 procent av all cirkulationsdödlighet globalt. Jo, så blir det när de räknar med ett genomsnittligt systoliskt blodtryck på 110–115 mm oavsett ålder som ”theoretical minimum-risk exposure distribution” (Lim m.fl.). Jag kan dock undra om det inte här finns en risk att kranskärlssjukdom och slaganfall är en mindre specifik diagnos i GBD (där de fördelat en dödsfall som i ländernas statistik tillskrivits vad som betraktats som illa definierade orsaker, bl.a. just ”hög ålder” över dessa tillstånd) än i de epidemiologiska studier på vilka skattningarna av riskökningen för en given blodtrycksökning baseras, vilket skulle kunna medföra att styrkan hos sambandet överskattades, speciellt i hög ålder. Dessutom kan det ifrågasättas om det medför reducerad mortalitet att sänka blodtrycket bland äldre personer lägre än kanske 130 mm (Chrysant 2011).

Ändå förefaller det troligt att det under de närmaste decennierna kommer att ske fortsatta reduktioner av dödstal i sådant som aterosklerotiska komplikationer, cancer och Alzheimers sjukdom, och att det kommer att medföra en betydande ökning av andelen personer som uppnår en ålder på 100 år. Jag tvivlar dock på att det kommer att åtföljas av någon dramatisk ökning av andelen dödsfall som tillskrivs ”hög ålder” snarare än någon specifik åldersrelaterad sjukdom. Det är en sak att, som (Kohn 1982), säga att ”hög ålder” bör accepteras som dödsorsak om vi utifrån den information vi faktiskt har tillgänglig inte kan ange dödsorsak hos en gammal människa med högre specificitet än så. Men det har sin grund i att vi har en ofullständig förståelse av vilka processer som leder till döden hos personer som lever signifikant längre än vår nuvarande medellivslängd, och vi kan inte räkna med att det vaga kunskapsläget skall förbli bestående när livslängden ökar. Som jag skrev om här den 5 januari pågår för närvarande forskning kring andra tillstånd än de nämnda som verkar vara vanliga dödsorsaker i de allra högsta åldersgrupperna, som ”senil systemisk amyloidos” (SSA). Om 30 år kommer kanske komplikationer av SSA att typiskt rapporteras som underliggande dödsorsak bland 100-åringar som i dagsläget bara fått ”hög ålder” angiven. Bland personer som är engagerade när det gäller att förebygga kroniska sjukdomar finns en tendens att betrakta det som ett idealtillstånd att folk skall dö av ”hög ålder” snarare än någon ”sjukdom”, men jag misstänker att en sådan strävan innebär att jaga sin egen svans.