Tomasetti och Vogelstein (2015), som jag diskuterade i förra inlägget, kan ses som en illustration av filosofen Bas van Fraassens modell för varför-frågor, som jag skrev om här den 29 mars förra året. För att kunna avgöra om ett svar på en fråga om varför något förhåller sig på ett visst sätt är relevant, måste vi veta vilka förhållanden det kontrasteras mot. Om vi frågar oss varför säg 10 procent av befolkningen diagnostiseras med hudcancer under livstid, kan ett svar i enlighet med författarnas modell, att det sker många stamcelldelningar i huden under en livstid, vara relevant om det kontrasteras mot att mycket färre än 10 procent får cancer i gallblåsan, där det sker få stamcelldelningar. Däremot är det inte ett relevant svar om vi i stället kontrasterar förhållandet mot att färre än 10 procent skulle få diagnosen med de incidenstal som gällde i Sverige för 30 år sedan. I så fall måste vi i stället anföra svar i termer av ökad diagnostik, ökad solexponering etc.

Allmänt gäller att mått som ERS, som Tomasetti och Vogelstein (2015) ställer upp och som jag skrev om i förra inlägget, inte har någon större mening om de inte sätts in i ett sammanhang med existerande evidens för vad som orsakar cancer i allmänhet, eller specifika cancerformer. Vi kan ta ett extremt exempel, som fått viss uppmärksamhet i relation till kosthåll som 5:2 i Sverige de senaste åren. Larons syndrom är ett sällsynt, genetiskt betingat tillstånd, som kännetecknas av mycket låga nivåer av tillväxtfaktorer. Personer med syndromet kännetecknas bl.a. av påtaglig kortväxthet, och det rapporteras också att de nästan aldrig drabbas av cancer (J. Guevara-Aguirre m.fl. 2011). Om detta stämmer, skulle nästan alla cancerfall bland människor kunna sägas förklaras av att mer än 99,999 procent av mänskligheten saknar de genvarianter som ger upphov till Larons syndrom.

Det kanske vore en extremt långsökt och irrelevant förklaring i många fall, men poängen är att den rent matematiska modelleringen hos Tomasetti och Vogelstein (2015), med ett mått som bygger på korrelationen mellan antalet stamcelldelningar och livstidsrisk för olika cancerformer bland amerikaner, inte utgör något motexempel mot en sådan förklaring. Det komplexa sambandet mellan cancer och åldrande, där incidensen och mortaliteten tycks plana ut, eller rentav minska, vid hög ålder (se t.ex. Ukraintseva och Yashin (2003)) kan också tyda på att individuella variationer i mottagligheten, som kan vara relaterade till miljö- eller arvsfaktorer, förklarar en hel del av variationen i cancersjuklighet inom en befolkning.

Om det är så att en viss cancerform har lågt ERS och vi inte känner till några kausala faktorer som är specifika för den cancerformen, är det kanske osannolikt att vi kommer att hitta några sådana faktorer, i alla fall sådana som verkar på annat sätt än genom att påverka antalet stamcelldelningar i den aktuella vävnadstypen. Men som påpekas av Meyer (2015) får vi komma ihåg att korrelationen mellan stamcelldelningar och livstidsrisk, som ligger till grund för måttet, beräknats på en dubbellogaritimisk skala, vilket gör att det kan finnas ganska stort utrymme för att variera incidensen i specifika cancerformer utan att det rubbar korrelationen.

Sedan kanske Tomasetti och Vogelstein (2015) ändå har rätt i att vi inte bör hysa så stora förhoppningar att inom en nära framtid hitta några realistiska metoder att förebygga cancer i stor skala, med undantag för de former som är starkt relaterade till rökning. Screeningprogram för att hitta och ta bort abnorm vävnad innan cancer utvecklats kan fungera när det gäller organ som livmoderhalsen och tjocktarmen, men kanske inte när det gäller mer svåråtkomliga inre organ. Förändringar i kosten, eller andra livsstilsfaktorer, som motion (eller kontroll av sådant som föroreningar i arbetsmiljö eller vardagsliv), kan hjälpa när det gäller vissa former, men det är svårt att hitta någon population med livsstil som avviker från den ”västerländska” och med tillgänglig statistik som förefaller vara exceptionellt befriad från cancer i allmänhet. Inte ens Okinawaborna för 50 år sedan var det (se mitt inlägg här den 15 december förra året).

Hur vore det med minskning av tillväxtfaktorer, som skulle föra oss närmare personer med Larons syndrom, i alla fall efter att vi växt färdigt? En risk är att det slår tillbaka i form av tidigare död av andra orsaker, som hjärtsjukdomar – 29/30 dödsfall med angiven orsak bland Laronpersonerna hos J. Guevara-Aguirre m.fl. (2011) inträffade före 70 års ålder, och 9 av dem tillskrevs hjärtsjukdom och slaganfall. Det finns också viss evidens för sådana samband vid mindre extrema minskningar av tillväxtfaktorer, men det är oklart hur de skall tolkas (Yang, Anzo, och Cohen 2005). Vacciner eller behandlingar mot kroniska infektioner? Kanske, om vi kan identifiera sådana infektioner som orsak till fler cancerformer än i dagsläget. Ökning av antalet akuta febrila infektioner, som jag skrivit om t.ex. den 26 maj förra året? Det måste i så fall begränsas till de subpopulationer där vinsterna med att förebygga cancer står i rimlig proportion till riskerna med ökade infektioner, vilket kan utesluta personer över 65 år, där de flesta cancerfall inträffar. Men t.ex. en hjärtfrisk kvinna yngre än 65 år borde kanske betraktas som osund om hon gått ett år utan att drabbas av 38,5 °C feber.

De som är mest entusiastiska när det gäller att förebygga åldersrelaterad sjuklighet i allmänhet, hur ser de på cancer? SENS Research Foundation (2014) tar fasta på att alla cancerformer är beroende av att förlänga cellernas telomerer. Den lösning de förespråkar är att ta bort dessa funktioner från normala celler. Men som de påpekar kräver även våra stamceller detta för att fungera normalt, och om vi bara tog bort funktionaliteten skulle det återigen medföra ökad sjuklighet och dödlighet i andra åldersrelaterade tillstånd. Deras svar på detta är att vi skall förnya stamcellerna vart tionde år. Framtiden får utvisa om det kan utvecklas till någon terapi som det är rimligt att tillämpa i större skala.