SVT har i dagarna publicerat ett klipp från programmet Kulturen (SVT 1989). Klippet handlar om feminism, och en av de fyra medverkande är skribenten Eva X Moberg. Hon skulle några senare utveckla bröstcancer och i anslutning till detta publicera ett par artiklar i Aftonbladet (Moberg 1998a; Moberg 1998b). Hon hänvisar till Sontag (1978), som bl.a. beskriver hur cancer satts i samband med folks personlighet, hur man med en krigisk terminologi talar om ”kamp” mot cancer och menar att tillfrisknande är något som är beroende av patientens vilja. Moberg hade själv kommit i kontakt med sådana idéer. Hon hade varit på den antroposofiska Vidarkliniken, där hennes läkare förklarat att det gick att ringa in en ”bröstcancerpersonlighet” genom några minuters samtal med en patient. Sjukdomen drabbade ”duktiga” självuppoffrande kvinnor, och den fundamentala orsaken var en ”skadad kvinnlighet”. Moberg säger att idéer om att amning och barnafödande skulle vara skyddsfaktorer ingår i samma tankevärld och beskriver hur hon erbjudits terapier syftande till att hon skulle lära sig ”uttrycka [s]in kvinnlighet”. Våren 1999 fick Moberg Cancerfondens journalistpris för sina artiklar, men olyckligtvis dog hon bara någon månad senare.

Jag tror dock att det skälet till att SVT lägger ut klippet från Kulturen just nu har att göra med en annan av de medverkande: Svenska Akademiens nuvarande ständiga sekreterare Sara Danius, som snart skall tillkännage årets Nobelpris i litteratur. Liksom Moberg har hon råkat ut för bröstcancer och diskuterat sina erfarenheter kring detta offentligt, i ett program som sändes på dagen 16 år efter publiceringen av Mobergs andra artikel (Danius 2014). Danius diskussion har en del likheter med Mobergs. Hon hänvisar också till Sontag, och hon ställer sig frågande till retorik om ”kamp” mot sjukdomen, som inte används vid andra potentiellt livshotande tillstånd, som diabetes eller hjärtinfarkt. Hon beskriver hur folk kan undra om cancern kanske beror på ”förra årets stress” eller på ”förträngda känslor”.

Hypoteser om att ens personlighet skulle påverka mottagligheten för cancer är knappast allmänt accepterade bland forskare, och antroposofernas medicinska idéer betraktas allmänt som pseudovetenskap. Samtidigt undrar jag om inte sådana idéer på ett mer eller mindre omedvetet plan kan bidra till något slags bias i tänkandet även i kretsar där folk inte skulle acceptera dem om de framfördes explicit. Några av de hypoteser Moberg nämner, som att amning och barnafödande medför minskad incidens i bröstcancer, har visst stöd från statistisk evidens. Men de anförs som förklaring till trender med ökad bröstcancerincidens även när det enkelt kan konstateras att de inte stämmer överens med faktiska kohortmönster för t.ex. fertilitet (vilket jag skrivit om t.ex. här den 1 november 2013). Jag misstänker att förklaringsmodellernas popularitet kan ha att göra med just den suggestiva kopplingen till ”skadad kvinnlighet”. I förra inlägget skrev jag om hur budskapet att kvinnor måste undersöka sina bröst genom att känna igenom dem fortsätter att basuneras ut, trots att tillgänglig evidens talar emot att detta skulle påverka dödligheten. Självundersökning är också något som går att inordna i ett tänkande om att ”bejaka kroppen”.

En annan typ av idéer rörande cancer som också kan kopplas till en metaforik med kamp och självförnekelse är hypoteser om att akuta infektioner skulle skydda mot cancer, speciellt om de åtföljs av feber. Det vetenskapliga stödet bygger här huvudsakligen på fallkontrollstudier tillsammans med anekdotiska observationer och behandlingar från äldre tid (Cann, Netten och Netten 2006). Feber hör till de medicinska tillstånd som oftast används metaforiskt, och det står då för intensiv, ”brinnande” passion – motsatsen till de drag som antagits vara utmärkande för den cancerbenägna personligheten, som är ”viljelös, självförtryckande, okvinnlig, oälskad, alienerad” (Moberg 1998a). Det verkar också finnas en viss överlappning mellan de forskare som förknippas med hypoteser om att vissa personlighetsdrag skulle disponera för cancer och de som nämns i diskussionen om skyddande effekt av infektioner (t.ex. den tyske medicinske sociologen Ronald Grossarth-Maticek). De senare idéerna tycks dock ändå ha fått relativt begränsad spridning, vilket kanske har att göra med att febrilitet i bokstavlig mening är svårt att betrakta som ett ideal i det moderna samhället (till skillnad från utlevelse av känslor). I varje fall nämner varken Sara Danius eller Eva X Moberg att de stött på folk som ansett att deras sjukdomar orsakats av att de inte haft tillräckligt med feber.

Referenser