Nu rapporteras att kulturjournalisten Nils Schwartz dött, 72 år gammal (Olsson 2016). Den 11 januari 2011 diskuterade jag en av hans artiklar, som handlar om litteraturforskaren Katarina Bernhardssons avhandling om sjukdomsskildring i svensk samtidsprosa (Schwartz 2010). I inledningen säger Schwartz att alla romaner tycks innehålla någon som författaren sjukskriver, med allt från ”lätt förkylning till obotlig cancer”, och konstaterar sedan: ”Sjukdom konstituerar de mänskliga livsvillkoren mera än kärlek. Det finns de som aldrig har älskat, men ingen som aldrig har haft feber.” Jo, uppenbarligen finns det människor som aldrig haft feber, men den välvilliga tolkningen av den sista meningen måste vara att han kvantifierar över människor som är gamla nog att läsa eller skriva skönlitteratur. I så fall är påståendet inte uppenbart falskt (men knappast heller helt uppenbart sant – jag vet inte om exempelvis Sara Stridsberg, som invalts i Svenska Akademien och därför nu syns på kultursidorna bredvid artiklarna om Schwartz, utgör ett motexempel).

I recensionen nämner Schwartz Sontag (1978) som exempel på ett verk med avgörande betydelse för forskningen om sjukdom som romantema. Jag skrev om denna essä den 22 oktober förra året. Sontag diskuterar föreställningar om hur människors känsloliv skulle orsaka tuberkulos eller cancer och hur detta speglats i både skönlitteratur och hälsodebatt. Jag tänkte mig att idéer om just bokstavlig feber som skyddande mot cancer kan ses som ännu ett utslag av det slags tänkande som diskuteras av Sontag: den ”cancerbenägna” personligheten framställs som hämmad och resignerad, motsatsen till de drag för vilka ”feber” används metaforiskt.

När det gäller detta föregivna samband mellan cancer och personlighet tyder moderna, prospektiva studier på att ett sådant samband inte existerar (Nabi m.fl. 2008). Några studier av denna typ finns inte för hypotesen om ett samband mellan cancer och feber eller akuta infektioner, och hypotesens förespråkare hämtar stöd från fallkontrollstudier och anekdoter (Cann, Netten och Netten 2006). För de amerikanska hälsomyndigheternas studie NHANES III, som genomfördes 1988–94, har dock vissa data, bl.a. med frågor om personerna haft förkylning eller influensa senaste året, gjorts publikt tillgängliga (National Center for Health Statistics 1997), därtill med uppföljning av orsaksspecifik dödlighet till och med 2011 (National Center for Health Statistics 2015).

Jag konverterade de båda filerna, som är textfiler med fast bredd, till CSV-filer med AWK (för adult.dat har jag bara överfört de fält som har att göra med viktning, kön, ålder och luftvägssymptom). Därefter läste jag in dem i en PostgreSQL-databas för att kunna länka ihop dem och använde mig sedan av funktionerna i Lumley (2014), ett R-paket gjort för att hantera komplexa surveyundersökningar med vikter för att motverka snedvriden representation, för att utföra Coxregression med kön, ålder och minst en förkylning/influensa det senaste året som oberoende variabler och död i cancer som beroende variabel.

Resultatet är att något samband inte kan hittas för förkylningsvariabeln. Om alla individer med uppgift om dödlighet inkluderas är hazardkvoten 0,89, med ett 95-procentigt konfidensintervall på 0,76–1,05. Om de som dog inom 5 år efter studien utesluts, för att motverka snedvridning genom existerade sjukdom, är kvoten 0,94, med ett intervall på 0,78–1,14. Men det skulle kunna hävdas att det uppstår så kallat utspädningsbias, genom att självrapporterad förkylning under ett år är en alltför dålig indikator på den relevanta exponeringen, så att ett eventuellt samband försvinner. I så fall skulle det behöva göras prospektiva studier där akuta febrila infektioner mäts på ett mer precist sätt, för att få någon starkare evidens mot hypotesen att sådana infektioner skulle ha en cancerskyddande effekt.

Referenser