I en artikel i Aftonbladet häromdagen intervjuades Valter Longo, som är corresponding author till den omdiskuterade studien (Levine m.fl. 2014), som jag skrivit om tidigare i veckan. Som svar på kritik från Andreas Eenfeldt, som handlar om problemen att dra slutsatser om orsakssamband från denna typ av enkätundersökningar, menar Longo att studiens resultat är väl integrerade med övrig forskning, ”20 år av arbete som vi gjort på det här området” (Asplund 2014).

Det som ligger bakom rubriker som ”[b]iff är lika farligt som att röka”, för den aktuella Aftonbladet-artikeln, är att det enligt studien främst skulle vara animaliskt protein som driver den ökade cancerdödligheten i medelåldern. De stöder det dels på att det är i linje med andra studier, dels på en statistisk analys där effekten av högt proteinintag på cancerdödlighet tunnats ut när de justerat för energiandelen animaliskt protein, men inte när de justerat för energiandelen vegetabiliskt protein. I modellen där de inkluderar animaliskt protein sjunker hazardkvot för cancerdöd i den yngre högproteingruppen från 4,33 till 3,19, samtidigt som hazardkvot för animaliskt protein är 1,02 (95-procentigt konfidensintervall 0,97–1,07). Med tanke på att ca två tredjedelar av proteinintaget i studien kom från animaliska källor kan det emellertid bli problematiskt att analysera ”oberoende” effekter av totalt och animaliskt protein, och jag har inte hittat någon diskussion kring detta i studien.

I mitt inlägg här i onsdags argumenterade jag för att de specifika resultaten, med extrem ökning av cancerdödlighet i medelåldern, stark minskning av densamma i hög ålder och ingen effekt alls på cirkulationsdödlighet knappast stämmer överens med annan forskning kring proteiner eller IGF-1. Som (Gudiol och Behrendt 2014) är inne på, är det i och för sig inget konstigt att man i en epidemiologisk studie hittar ett positivt samband mellan (animaliskt) protein eller kött och dödlighet i cancer: det besynnerliga är just sambandets extrema styrka. I torsdags argumenterade för att det kanske är rimligast att tro att det starka sambandet beror på ett slumpfel genom den lilla lågproteingruppen, som använts som referensgrupp.

Longo hänvisar i (Asplund 2014) också till trender på befolkningsnivå, som han antyder är i linje med studien: den ökade konsumtionen av animaliskt fett i Italien går hand i hand med förekomsten av bröstcancer i detta land. Italien (Longos ursprungsland) var ett av de länder som av 50-talets amerikanska hjärtepidemiologer framställdes som ett hälsomässigt föregångsland, mycket på grund av landets, relativt t.ex. USA, låga dödlighet i kranskärlssjukdom. Under de kommande decennierna skulle Italien genomgå en snabb välståndsutveckling, vilket som vanligt åtföljdes av ett mer västerländskt kosthåll, med ökad konsumtion av animaliskt fett och protein. Diagrammet nedan visar tillgången av animaliskt fett och protein i Italien tillsammans med vissa dödlighetstrender.

På vänster y-axel logaritmer av genomsnittliga dödstal i kranskärlssjukdom (IHD, ICD-7: 420–422, ICD-8/9: 410–414, ICD-10: I20–I25) bland kvinnor och män och i bröstcancer (ICD-7: 170, ICD-8/9: 174, ICD-10: C50) bland kvinnor i åldersgrupperna mellan 50 och 65 år och dödstal i bröstcancer bland kvinnor i åldersgruppen 75–79 år i Italien 1951–2010 (lucka för åren 2004–05 p.g.a. avsaknad av tillgängliga data). På höger y-axel tillgång till animaliskt fett och protein i Italien 1961–2009. Rådata för födotillgång tillgängliga via (FAO) och för dödlighet via (WHO).

Tillgången på animaliskt fett ökade alltså från 10 energiprocent 1961 till ca 17 energiprocent i mitten av 80-talet, och har därefter varit i stort sett konstant. Under samma period ökade tillgången på animaliskt protein från ca 4 till ca 7 energiprocent (den totala proteintillgången har legat relativt konstant på 11–12 procent). Dödstalen i bröstcancer i åldrarna mellan 50 och 65 år (vilket motsvarar den yngre av grupperna i (Levine m.fl. 2014)) ökade också från 50-talet till mitten av 80-talet: därefter har det skett en minskning, vilket kan vara relaterat till effektivare behandling eller diagnostik, eller okända kohorteffekter. Men de relativa effekterna kommer inte närheten av de dramatiska ökningar av cancerdödlighet som rapporterats i (Levine m.fl. 2014); 1985 var dödligheten ca två tredjedelar högre än 1951. En annan aspekt är att dödstalen i bröstcancer ökade också i åldersgruppen 75–79 år, som enligt (Levine m.fl. 2014) alltså snarare skulle vara betjänt av ökat proteinintag (även om de inte direkt säger att just animaliskt protein skulle vara särskilt gynnsamt för denna grupp).

Det förefaller också troligt att trenderna för bröstcancerdödlighet påverkats av andra faktorer än kost, som minskad eller uppskjuten fertilitet i yngre kohorter (total fruktsamhet i Italien minskade från mer än 4 barn i början av 1900-talet till drygt 2 barn på 50-talet, (Gapminder)) eller lägre frekvens av feber bland italienskor ((Y. Su m.fl. 2012), som jag diskuterade i slutet av torsdagsinlägget, citerar (Mastrangelo, Fadda, och Milan 1998), som påvisat ett negativt samband mellan trender för dödstal i infektioner och cancer i just Italien under perioden 1895–1963).

Ökningen av bröstcancerdödlighet i Italien från 50-talet till 80-talet åtföljdes av minskad total dödlighet i medelåldern, medan man i (Levine m.fl. 2014) såg att den ökade cancerdödligheten medförde signifikant ökad total dödlighet. Den allmänna dödlighetsminskningen i Italien drevs inte främst av en minskning av infektioner, då denna dödlighet pressats tillbaka på ett tidigare stadium, utan av ytterligare minskad dödlighet i hjärtsjukdomar och slaganfall. I relativa tal har kranskärlsdödligheten bland medelålders personer i Italien under hela perioden från 50-talet till åren kring 2010 minskat ungefär lika mycket som i 50-talets högriskbefolkningar, såsom Finland, Storbritannien och USA under samma period. Liknande trender kan observeras när det gäller t.ex. Japan: övergången till mer västerländsk livsstil under andra halvan av 1900-talet har åtföljts av ökningar av dödligheten i cancerformer vanliga i väst, som bröst-, prostata- och koloncancer, men också av minskningar av dödligheten i kärlsjukdomar av jämförbar styrka som de som skett i många västländer.