Svenska medier rapporterar i dagarna om en amerikansk studie, där forskarna argumenterar för att mängden protein i kosten har olika hälsoeffekter beroende på åldern (Levine m.fl. 2014). De har studerat 6381 amerikaner över 50 år och kopplat samman självrapporterade data om födointag från enkäten NHANES III med mortalitetsdata. Personerna har delats in i en lågproteingrupp (mindre än 10 procent av energin från protein), en mellangrupp (10–19 procent) och en högproteingrupp (minst 20 procent) och två ålderskategorier (50–65 och 66– år).

Med lågproteingruppen som referens hade högproteingruppen en förhöjd total mortalitet (hazardkvot 1,74 i den modell forskarna huvudsakligen refererar till; 95-procentigt konfidensintervall 1,02–2,97) och specifikt en kraftigt förhöjd cancermortalitet (4,33; 1,96–9,56) i den yngre åldersgruppen. I den äldre åldersgruppen hade emellertid högproteingruppen reducerad total mortalitet (0,72; 0,55–0,94) och cancermortalitet (0,40; 0,23–0,71). En förklaring till sambanden, som anförs i studien, är att högt proteinintag leder till förhöjda nivåer av tillväxtfaktorn IGF-1, som också kan medföra ökad cancertillväxt. Lågt proteinintag i hög ålder skulle å andra sidan, tillsammans med åldersrelaterad minskning av IGF-1, kunna medföra alltför stor sänkning av tillväxtfaktorn, vilket skulle kunna få motsatt effekt på mortalitet. Forskarna hade också utfört försök på möss, som de anser pekar i samma riktning när det gäller effekterna av proteinintag.

Förutom totalmortalitet och cancermortalitet undersöktes även samband med cirkulationsmortalitet och diabetesmortalitet. För mortalitet i cirkulationssjukdom fanns ingen antydan till samband med högt proteinintag i den yngre gruppen (1,03; 0,51–2,09) och en icke-signifikant tendens till reducerad mortalitet i den äldre gruppen (0,78; 0,54–1,14). För mortaliteten i diabetes påvisades däremot en signifikant ökning i den äldre gruppen (10,64; 1,85–61,31), men bara ca 2,5 procent av dödligheten bland personerna tillskrevs diabetes (som underliggande orsak). De olika sambanden med mortalitet förändrades inte i modeller där forskarna inkluderade andelen energi från fett eller kolhydrater.

På ett sätt kan det ses som en styrka i studien att den ökade totalmortaliteten bland de som rapporterat högt proteinintag drivs av en specifikt ökad cancermortalitet. Det gör att det förefaller mindre troligt att sambanden skulle förklaras av att hög proteinkonsumtion är en markör för andra ohälsosamma livsstilsfaktorer, som en amerikansk skräpmatskultur med läsk, vitt bröd och pommes frites, för vilka forskarna skulle ha justerat otillräckligt. Om så vore fallet skulle man förvänta sig också ett samband mellan högt proteinintag och ökad cirkulationsmortalitet.

Å andra sidan gör avsaknaden av denna typ av samband, som forskarna inte kommenterar, att studien kommer i konflikt med de som ser högt intag av animaliska produkter (som var den huvudsakliga proteinkällan) som en betydande orsak till kärlsjukdom – som den svenska epidemiologen Alicja Wolk, som i en DN-artikel om studien framhåller att ”[d]et är känt sedan tidigare att proteinrikt rött kött ökar risken för bland annat cancer och hjärt-kärlsjukdom” (Bratt 2014). Avsaknaden av effekt på cirkulationssjukdom kan också tala emot att det skulle finnas en ogynnsam effekt av högproteinkost på diabetes, eftersom diabetes är en viktig riskfaktor för flera olika kärlsjukdomar. Forskarna säger själva i studien att resultaten när det gäller diabetesmortalitet kanske inte är tillförlitliga, eftersom det bara inträffade 21 dödsfall i diabetes bland personer utan diabetes vid studiens början.

Det finns en idé att IGF-1 kan ha motsatta effekter på olika sjukdomar, t.ex. att det skulle öka frekvensen av cancer men minska frekvensen av cirkulationssjukdomar. De relativa frekvenserna av dessa sjukdomsgrupper som dödsorsaker varierar med åldern, och det har utifrån detta föreslagits att det kanske vore optimalt att hålla nivåerna av IGF-1 nere bland yngre vuxna och medelålders, men öka dem bland äldre (Yang, Anzo, och Cohen 2005). Speciellt kvinnor i höginkomstländer i åldrarna mellan låt oss säga 30 och 65 år borde kanske då se upp med faktorer som kan leda till förhöjda nivåer av IGF-1 på grund av cancersjukdomarnas dominerande ställning som orsak till sjukdomsrelaterad dödlighet i dessa åldrar.

Detta är i linje med de åldersspecifika samband mellan protein och total mortalitet som observerats i (Levine m.fl. 2014). Ett problem är dock att den minskade mortaliteten bland äldre enligt hypotesen i (Yang, Anzo, och Cohen 2005) främst skulle drivas av minskad cirkulationsmortalitet och inte, som nu observerats, av minskad cancermortalitet. Den 1 januari och 22 januari 2012 visade jag på samband på befolkningsnivå mellan bl.a. protein och animaliskt protein (baserat på födotillgångsdata från FAO) och rapporterad mortalitet i olika typer av sjukdomar. De aktuella kostfaktorerna har ett samband med ökade dödstal i kolorektal cancer och prostatacancer (men framför allt efter 65 års ålder), men samtidigt ett negativt samband med dödstal i magsäckscancer, ischemisk hjärtsjukdom och slaganfall. Men dessa samband kanske är en följd av att proteintillgången är en ospecifik markör för ökat välstånd snarare än av genuina effekter av proteinintag.