Nu i helgen rapporterades att en föreställning av Mästaren och Margarita på Dramaten fått avbrytas efter att en av de medverkande skådespelarna drabbats av akut vinterkräksjuka (Selåker 2014). Om vi får tro det Henrik Ennart skrev i SvD för ett par veckor sedan, är den aktuella sjukdomen ungefär lika gammal som den första utgåvan av romanen pjäsen bygger på (Ennart 2014). ”Det första utbrottet” inträffade enligt Ennart på en skola i Norwalk i Ohio 1968, och själva viruset, som namngivits efter denna ort, isolerades fyra år senare. Ennart hävdar att det med vårt korta minne är lätt att glömma bort att kräksjukan är ett nytt fenomen, varefter han berättar om hur det var när han var liten (enligt Libris är han född 1960): de fick snuva, mässling och påssjuka, och det kom en influensa från Hongkong vart femte år, men de fick inte vinterkräksjuka.

När det gäller de smittsamma sjukdomar Ennart nämner förutom vinterkräksjukan kan vi vara säkra på att förkylning, mässling och påssjuka var vanligt förekommande i Sverige för 50 år sedan, i enlighet med det han säger. År 1968 kom en pandemi med influensa A(H3N2), som kom att kallas Hongkonginfluensan. Men mer eller mindre intensiv aktivitet av influensa under vintersäsongerna i Sverige förekom med största sannolikhet varje år även under 1960-talet, av t.ex. dåtidens svenska dödsorsaksstatistik (SCB 2013a) och statistik över hälso- och sjukvård i försvaret (SCB 2013b) att döma.

Det Ennart påstår om vinterkräksjukans historia kan sättas i relation till en artikel från 2000, där forskaren Albert Z. Kapikian ger sitt perspektiv på upptäckten av Norwalkviruset, där han själv spelade en central roll (Kapikian 2000). Under 1940-talet hade det gjorts volontärstudier där man lyckats överföra infektion med bakteriefria filtrat från naturliga utbrott av gastroenterit i USA och Japan. Dock misslyckades länge försöken att hitta en specifik agent bakom denna typ av sjukdomsutbrott. Det var användningen av tekniken med immunelektronmikroskopi som gjorde att Kapikian och hans medarbetare år 1972 kunde identifiera virus i proverna från Norwalkutbrottet 1968. Kapikian påtalar också att detta utbrott beskrevs som ”winter vomiting disease” på grund av att symptomen liknade de som beskrivits i en artikel från 1929, där detta uttryck förekommer i titeln.

Även om utbrottet i Norwalk var det första där viruset bakom vinterkräksjukan isolerades, tycks alltså sjukdomen ha förekommit en tid innan dess. Möjligen har Ennart rätt i att den inte spreds epidemiskt bland svenska barn på 1960-talet på samma sätt som idag. Frågan är dock om han kan anföra några skäl för detta, utöver sina egna hågkomster – som han hänvisar till meningen efter att han beklagat sig över minnets korthet.