Socialstyrelsen har offentliggjort statistik över cancerfallen i Sverige under 2014 (Socialstyrelsen 2015a). I rapporten jämförs olika sätt att bedöma utveckling av cancer över tid. Det absoluta antalet fall har mer än fördubblats sedan 1970. Antalet fall i relation till folkmängden (incidensen) har ökat med ca 90 procent, och den åldersstandardiserade incidensen (med 2000 års svenska befolkning som standardbefolkning) har ökat med ca 40 procent. Vad kan denna återstående ökning bero på? De nämner dels ”diagnostiska metoder, förändring av kodningspraxis, obduktionsfrekvenser och screeningaktiviteter”, dels förändringar i riskfaktorer, som rökvanor och exponering för UV-strålning (Socialstyrelsen 2015a, 19). Något enkelt sätt att avgöra betydelsen av dessa olika saker finns inte.

När det gäller vissa former har det nog skett en genuin ökning av sjukligheten de senaste decennierna till följd av riskfaktorer som de ovannämnda: det gäller t.ex. malignt melanom och lungcancer bland kvinnor, som dock nu börjat minska i åldrarna under 55 år. Men eftersom sjukdomarna utvecklas över lång tid har olika födelsekohorters historiska exponering ofta större betydelse än exponeringen för riskfaktorer de senaste åren. Levercancer har ökat det senaste årtiondet: kanske hänger detta samman med ökad prevalens av kronisk hepatit (som man vet kan orsaka denna form av cancer) bland missbrukare eller invandrare från delar av världen där dessa infektioner är vanliga.

I andra fall är det tydligt att ökad diagnostik spelar in. Prostatacancer ökade kraftigt från 90-talet fram till mitten av förra årtiondet, vilket hänger samman med användning av PSA-test. De senaste åren har det, som påpekas av Socialstyrelsen (2015a), skett en ökning i Stockholms län till följd av en stor studie vid Karolinska Institutet. Stockholms län hade 2014 nästan dubbelt så hög incidens som Uppsala och Södermanland. Kanske är det föga fruktbart att fråga sig om den ”verkliga” incidensen i prostatacancer förändrats, med tanke på att detta tillstånd verkar vara mer eller mindre universellt bland äldre män. Man kan undra om aggressiv prostatacancer blivit vanligare, men det går inte att utläsa från statistiken, även om dödstalen minskat sedan 90-talet. För bröst- och tjocktarmscancer ses också ökande incidens i förening med ökad användning av olika metoder för tidig diagnostik och sjunkande dödstal.

Det ser ut som åldersstandardiserad incidens i leukemi ökat påtagligt de senaste 10 åren (med 1,4 och 2,9 procent per år bland kvinnor och män). Men hela ökningen kan förklaras av två koder i ICD-7 (som fortfarande används i redovisning av cancerstatistiken): 205.9 (ospecificerad myeloisk leukemi) och 207.9 (ospecificerad leukemi)¹. I dessa koder inkluderas sedan 2013 års statistik s.k. myelodysplastiska syndrom, som tidigare betraktades som förstadier till leukemi (Socialstyrelsen 2014, 11). Omräkning har skett bakåt i tiden för att göra statistiken jämförbar, så incidensen i dessa syndrom måste ha ökat. De diagnostiseras i regel bland äldre personer och ger ofta diffusa eller inga symptom. Med hänsyn till detta är det troligt att de är mer känsliga för artificiella trender än t.ex. akut lymfatisk eller myeloisk leukemi (som inte ökat de senaste decennierna).

Om vi vill studera faktorer som bidrar till ökad incidens i cancer i allmänhet ter det sig nödvändigt att titta på fördelningen av relativa trender för fler former än bara de vanligaste, som får stort genomslag i statistiken. Via Socialstyrelsen (2015b) finns incidensmatriser tillgängliga fram till 2011 (det uppges att de skall uppdateras i början av nästa år). Givet att filen med cancerincidens i riket laddats ned och packats upp läser följande Pythonkod in incidensmatrisen i en dataram och definierar en funktion som slår samman två år till en ny ram med en kolumn innehållande kvoten av en given incidenskolumn för de båda åren.

import pandas as pd

canc = pd.read_csv('IncWebR2011.txt', sep = '\t')

def calc_incrat(sex, numyr, denomyr, col, mincases = 50,
        codes = [str(code) for code in range(140, 210)]):
    subframes = []
    for yr in [numyr, denomyr]:
        subframes.append(canc.loc[(canc.Sex == sex) 
            & (canc.Year == yr) & (canc.cases0 >= mincases) & 
            (canc.icd7.isin(codes))])

    merged = pd.merge(subframes[0], subframes[1], on = 'icd7')
    merged['incrat'] = merged[col + '_x'] / merged[col + '_y']
    return merged

Givet dessa definitioner innehåller kolumnen incrat i den ram som returneras av calc_incrat(2, 2011, 1970, 'Bef2000') kvoten av kvinnornas incidens 2011 och 1970 åldersstandardiserad till 2000 års befolkning, för alla koder på tredjepositionsnivån i ICD-7 med minst 50 fall båda åren. Det geometriska medelvärdet av denna kolumn i exemplet är ca 1,05, alltså en 5-procentig ökning i genomsnitt. För männen ligger motsvarande medelvärde på ca 1,09. Resultaten bör kanske tolkas med viss försiktighet, eftersom individueringen av de olika cancerformerna i viss mån kan vara godtycklig (vilket kan jämföras med när folk pratar om ”den vanligaste dödsorsaken” och liknande). Det ser dock ut som ökningen av åldersstandardiserad incidens sedan 1970 till största delen beror på några vanliga cancerformer som inte är representativa för hela gruppen av cancersjukdomar.

Den 6 november 2011 skrev jag att den allmänna tendensen är att incidensen i cancerformer med god överlevnad ökat, samtidigt som den förblivit oförändrad eller minskat i former med dålig överlevnad. De senare formerna ligger ofta i inre organ och är svåra att upptäcka på tidigt stadium. Därför kan de förväntas vara mindre känsliga för trender beroende av ökad diagnostik än formerna med bättre prognos. Dessutom är det alltså så att vissa vanliga former tenderar att bli ännu vanligare. Det är också linje i med att det är just när det gäller dessa former, där förbättrad överlevnad kan medföra en stor folkhälsovinst, som samhället kan förväntas satsa på metoder för screening och effektivare diagnostik.