Den svenske forskaren Staffan Lindeberg har ett Twitterkonto (Lindeberg 2014), där han den 23 maj annonserade att hans mor nyligen dött av lunginflammation, 95 år gammal och utan att ha drabbats av någon ”Western disease”. Han kommer att äta som hon, fast det var hon som mer eller mindre följde hans råd. Däremot tänker han inte följa den amerikanske skribenten Michael Pollans råd att äta som sin mormor eller farmor¹: de dog av västerländsk sjukdom vid mycket yngre ålder. Jo, som framgår t.ex. av graferna i mitt inlägg här den 23 mars medför matvanor sådana som de flesta nu levande svenskars eller amerikaners mormödrar haft under sin livstid inte automatiskt låg dödlighet i hjärtsjukdom. Även mormödrarna till dagens medelålders japanska och italienska befolkning tenderade att dö av hjärtsjukdom vid en tidigare ålder än inte bara dagens japanskor och italienskor utan till och med dagens svenskor, finskor och amerikanskor (även om de, av tillgänglig statistik att döma, var mindre benägna att falla offer för vissa andra sjukdomar, t.ex. bröstcancer). Det visar givetvis inte att deras mathållning var speciellt ohälsosam t.ex. jämfört med dagens svenska kost, bara att den inte var något mirakelmedel när det gäller förebyggande av dessa sjukdomar.

Den som följer Lindebergs råd om vad som är hälsosam kost får troligen gå längre tillbaka än till sin mormor. Hans idéer bygger mycket på evolutionsmedicinska resonemang i kombination med observationer av kvarlevande ”traditionella kulturer”, vilka tänks ha en livsstil som ligger nära den människan haft under större delen av sin utvecklingshistoria. Den typen av observationer har han själv bedrivit på ön Kitava i Papua Nya Guinea, vilket han bl.a. beskriver på sin hemsida (Lindeberg 2003). Visserligen är den förväntade livslängden på Kitava kort, till stor del p.g.a. infektioner som malaria, men av de 2300 invånarna var ändå 6 procent äldre än 60 år, och vid ”systematiska intervjuer” med befolkningen var det ingen som hört talas om typiska yttringar av kranskärlssjukdom eller slaganfall, som plötslig död utan relation till yttre våld, kärlkrampsliknande bröstsmärtor, halvsidig förlamning eller plötslig afasi. Befolkningen har gynnsamma nivåer av riskfaktorer, t.ex. BMI och blodtryck. Om sådana nivåer kunde uppnås i t.ex. den svenska befolkningen, skulle det säkert leda till en hel del uppskjuten sjuklighet. Men, för att koppla till den tvetydighet i tal om ”förebyggande” av sjukdomar jag skrev om här den 20 maj, skulle ett adapterande av en sådan livsstil som på Kitava också drastiskt reducera livstidssannolikheten för sådan dödlighet som tillskrivs hjärtsjukdomar eller slaganfall?

Lindeberg framhåller att de äldre på Kitava inte bara har sin kroniska sjuklighet uppskjuten utan även komprimerad i livets slutskede jämfört med västerlänningar: de ”är i allmänhet vitala in i det sista, innan de drabbas av trötthet under några få dagar och sedan avlider i vad som ter sig som en infektion eller som ett slags hastigt vissnande”. Han och hans medarbetare har dock inte gjort någon systematisk genomgång av dödsorsakerna bland de äldre på individnivå, och det verkar allmänt vara dåligt med sådana studier av traditionella kulturer. Om moderna svenska läkare skulle vara tvungna att rapportera dödsorsak hos de gamla Kitavaborna och använde samma bedömningskriterier som vid motsvarande rapportering hos svenskar, och det sedan användes för att ta fram underliggande dödsorsaker med de metoder som används i dagens Sverige, hur skulle fördelningen av dödsorsaker se ut? Min gissning är att en betydande andel, kanske i närheten av motsvarande andel för dagens svenskar över 85 år, skulle utgöras av vagt definierade cirkulationsrelaterade diagnoser, som ateroskleros, hjärtsvikt eller arytmier (i alla fall om man uteslöt de fall som tillskrevs infektioner där inhemska fall inte förekommer i Sverige, som malaria).

Forskare som (Kohn 1982) har visat på att det hos en stor andel av avlidna personer över 85 år inte går att hitta någon tydligt definierad sjukdom som varit acceptabel som dödsorsak hos en medelålders person, samtidigt som de flesta dödsfallen i åldersgruppen tillskrevs cirkulationssjukdomar. (Rosenberg m.fl. 1991) visade också på att kopplingen mellan olika cirkulationsdiagnoser som underliggande dödsorsak och en historia av motsvarande sjukdomar, eller riskfaktorer, rapporterad i enkäten NMFS, försvagades med stigande ålder, baserat på data från USA 1986. Oddskvoten för enkätrapporterad hjärtattack hos personer med cirkulationssjukdom som underliggande dödsorsak, jämfört med andra avlidna, var t.ex. 7,58 i åldersgruppen 25–64 år men bara 1,67 i åldersgruppen över 85 år.

Om man kunde uppnå komprimerad sjuklighet bland de äldre vore det å andra sidan värdefullt, även om det inte skulle förändra det rapporterade dödsorsaksmönstret. En fråga jag ställer mig är dock i vilken mån detta fenomen hos Kitavaborna och andra liknande befolkningar är att hänföra till avsaknad av avancerade sjukvård och utbyggd äldreomsorg, vilket medför att man inte lever så länge efter att funktionsförmågan börjat svikta på allvar.