Uppsala universitet har gått ut med ett meddelande om ännu en studie om de olyckliga män som blivit av med Y-kromosomen i sina vita blodkroppar (Koffmar 2016). Som tidigare har det fått uppmärksamhet i både svenska och utländska media, och denna gång handlar det om att män med förlust av Y-kromosomen har ökad incidens i Alzheimers sjukdom (Dumanski m.fl. 2016). Den 1 maj 2014 skrev jag om den första av studierna i ämnet, som behandlar samband mellan kromosomförlust och dödlighet i cancer. Jag påpekade då en tendens att dra för stora växlar på resultaten i media, som ibland framställde det som att kromosomförlusten skulle vara hela förklaringen till mäns kortare livslängd jämfört med kvinnor. I det nu aktuella pressmeddelandet citeras en av forskarna, Lars Forsberg, som är inne på att i framtiden screena för förlust av Y-kromosomen för att sätta in förebyggande åtgärder mot t.ex. cancer. Han säger att ett sådant test ”skulle kunna sänka dödligheten hos män radikalt och kanske till och med jämna ut skillnaden i livslängd mellan män och kvinnor”.

Men även om all överdödlighet relaterad till kromsomförlusten skulle förhindras är det orimligt att detta skulle eliminera livslängsskillnaden, av det skäl jag påpekade i det gamla inlägget. Manlig överdödlighet i sådant som alkoholrelaterade sjukdomar, trafikolyckor och självmord är knappast kromsomförlustens fel. Det är också osannolikt att den skulle förklara manlig överdödlighet i kranskärlssjukdom: i den första av studierna finns inget samband med dödlighet i andra orsaker än cancer, och dödligheten i kranskärlssjukdom hos män relativt kvinnor avtar med stigande ålder, när kromosomförlusten ökar. Dock är minskningen av tidig kranskärlsdödlighet i befolkningen de senaste decennierna en viktig faktor bakom de minskade skillnaderna i livslängd mellan könen. Om sådan dödlighet mer eller mindre elimineras i framtiden, kan det kanske hända att kromosomförlusten kommer att förklara det mesta av den återstående sjukdomsrelaterade överdödligheten bland män.

När det gäller Alzheimers sjukdom kan det också noteras att en eventuell effekt av Y-kromsomförlusten inte verkar översättas till motsvarande könsskillnad. Kvinnor tenderar tvärtom att ha högre incidens och prevalens i Alzheimers sjukdom och andra typer av demens än män i motsvarande ålder (SBU 2008). Det är som i fallet med östrogen och influensa, som jag skrev om den 16 januari. Östrogen tycks motverka influensavirus hos kvinnor, och kvinnor har mer östrogen än män, men av detta följer inte (som påstods i media, både i Sverige och internationellt) att kvinnor är mindre utsatta för influensa än män. Yngre kvinnor verkar vara mer utsatta för influensa än yngre män, som inledningsvis påpekas i originalstudien (Peretz m.fl. 2015). Ett mönster med manlig översjuklighet i olika infektioner tycks uppstå med stigande ålder (se diagram), när aktiviteten av könshormoner avtar, och det kanske kan vara relaterat till kromosomförlusten.

Diagrammet visar antal öppenvårdsbesök per invånare hos män relativt kvinnor i olika åldersgrupper (femåriga åldersintervall från 0–4 till 80–84 år, öppet intervall 85– år) 2014, för vanliga infektionsrelaterade diagnoser (övre luftvägsinfektion, ICD-10 J00–J06; influensa och lunginflammation J09–J18; ospecificerad feber R50). Rådata från Socialstyrelsen (2016).

Referenser