I dagarna har det rapporterats att forskare gjort framsteg när det gäller att hitta profylax mot HIV-infektion (Gardner m.fl. 2015). Jag växte upp när skräcken för AIDS i västvärlden var som värst, på 80-talet och det tidiga 90-talet. Utvecklingen i Sverige och andra rika länder blev inte så katastrofal som många befarade för 30 år sedan, men samtidigt hade nog många då blivit förvånade om de fått veta att det 2015 ännu inte skulle finnas något tillgängligt vaccin eller motsvarande profylax.

En av de saker som gjorde starkast intryck på mig under den aktuella perioden var en artikel i Aftonbladet 1992, som visade på spridning i Sverige utanför traditionella ”riskgrupper”. Den handlade om Caj-Åke Hägglund, en man från Härnösand som åkte runt på skolor och berättade om sin syster som smittats av HIV heterosexuellt i Sverige under tidigt 80-tal och dött 1987. Systern hade i sin tur smittat en senare pojkvän, och den utomlands smittade mannen som smittade henne hade även smittat två senare flickvänner. Med den sista flickvännen fick han också barn, som blev smittat. Mellanflickvännen överförde sedan i sin tur viruset till såväl en ny man som deras gemensamma barn. Ingen tycktes ha misstänkt något vid något av smittotillfällena. Några moderna bromsmediciner fanns inte tillgängliga, och det slutade illa för samtliga. Jag hittade nu en artikel från 2010, där den föreläsande mannen klagar över att efterfrågan på hans föreläsningar är som bortblåst och att AIDS verkar ha fallit i glömska (Leffler 2010).

Med tanke på den väldiga uppmärksamhet AIDS väckte under 80-talet är det kanske inte förvånande att det även kom att inspirera vissa som skapade skadlig programvara. En sådan attack riktades mot AIDS-forskningen själv och kan möjligen ha bidragit till att fördröja dess framsteg. Händelsen beskrivs av Solomon, Nielson och Meldrum (1989).

I december 1989 postades tusentals disketter till bl.a. deltagare vid en WHO-konferens om AIDS i Stockholm 1988. De innehöll vad som påstods vara ett program för att beräkna en persons risk att drabbas av AIDS med hjälp av ett frågeformulär. I det bifogade licensavtalet framhölls att den som installerade programmet gick med på att betala 189 eller 378 dollar (beroende på under hur lång tid man ville använda programmet) till en postbox i Panama, och om man installerade utan att betala i tid skulle ens dator sluta fungera normalt, och dessutom kanske ens samvete skulle förfölja en resten av ens liv. När installationsprogrammet kördes installerades en räknare, som anropades via startfilen AUTOEXEC.BAT i DOS. Efter 90 omstarter aktiverades så en rutin som bl.a. krypterade alla filnamn på enhet C (normalt den primära hårddisken).

Detta var ett exempel på en trojan: ett maskerat skadligt program som inte reproducerar sig som ett egentligt datorvirus. Numera är det kanske den dominerande typen av skadlig programvara, men på 80-talet var det ovanligt. När få var uppkopplade på Internet var det svårt att sprida sådana icke självreproducerande program effektivt: det var inte många som ägnade sig åt sådan massproduktion av disketter som i detta fall.

Trojanen hade skapats av en amerikansk naturforskare, Joseph L. Popp. Han utlämnades till Storbritannien och anklagades för utpressning men bedömdes vara i för dåligt mentalt skick för rättegång och skickades tillbaka till USA. Hans motiv har förblivit oklara. Längre fram ägnade han sig åt att försvara moralfilosofiska idéer som tycks ha gått ut på att det rätta handlandet är det som maximerar ens reproduktiva framgång (det beskrivs i alla fall så av Scherstuhl (2009); jag har själv inte läst Popps originalskrift i dess helhet). Det påminner om det som på en svenskspråkig blogg kallas ”fitnessism” (Verklighetens inverterade fabel 2014), men det är tveksamt om Popp klart skiljde mellan den agentrelativa idén att varje individ skall maximera sin fitness och en mer ”utilitaristisk” idé om att ”maximera allmän fitness” (han tycks ha förespråkat att samhället på olika sätt skall arbeta för att maximera befolkningens fitness)¹. Popp medverkade också i inrättandet av ett reservat för fjärilar, men han omkom i en bilkrasch innan det hann invigas, och det har uppkallats efter honom (Navarrete 2014).

Popps trojan var i princip relativt beskedlig: den använder sig, som Solomon, Nielson och Meldrum (1989) beskriver, av en enkel symmetrisk krypteringsalgoritm, och det är inte svårt att återställa filnamnen på en hårddisk där trojanen utlösts. Ändå skall någon medicinsk organisation i England ha rapporterat att den förlorat ett decennium av forskningsarbete (Scherstuhl 2009). Kanske berodde det på att forskare panikformaterat hårddiskar utan att ha haft ordentliga backuprutiner. Ingen vet om det i det arbete som gick förlorat fanns något som annars hade lett fram till att vi idag haft en effektiv profylax mot HIV. I så fall har vi ett exempel där biologiska och elektroniska smittor haft ömsesidig nytta av varandra.