Frågan om nyttan med måttligt alkoholbruk har åter kommit upp till diskussion i svenska medier och föranlett en ”het debatt” i SVT (Juhlin 2016). Anledningen är att det för några dagar sedan publicerades en artikel i Läkartidningen, med Sven Andréasson som huvudförfattare, där forskarna gjort en bedömning av publicerad forskning om hälsofördelar med alkoholkonsumtion och funnit att någon nämnvärd evidens för sådana fördelar inte existerar (Andréasson m.fl. 2016). Visst finns det ett stort antal studier som visat på lägre sjuklighet och dödlighet, totalt och för olika dödsorsaker, som kranskärlssjukdom, bland personer som uppger att de regelbundet dricker alkohol jämfört med personer som uppger att de inte dricker alls, men det finns problem med förväxlingsfaktorer (svenskt uttryck för ”confounders”) och felklassificering som gör att det är högst tveksamt att tolka detta som att alkoholen i sig skulle orsaka bättre hälsa.

Fredrik Nyström ger Andréasson mothugg i SVT-debatten. Han hävdar att förväxlingsfaktorerna borde verka snedvridande så att nyttan med alkohol underskattas snarare än tvärtom, därför att folk som dricker varje dag ofta har problem med ”sömn, oro och dålig social tillhörighet” och tenderar att röka och äta dåligt. Men i observationsstudier som uppges visa på alkoholens nytta utgörs referensgruppen i allmänhet av personer som inte dricker alls, och en studie av Naimi m.fl. (2005) (vars huvudförfattare står som medförfattare till Andréasson m.fl. (2016)) visade t.ex. på att personer som inte druckit under en 30-dagarsperiod uppvisade ogynnsamma tendenser (jämfört med de som dricker upp till 1/2 drinkar om dagen bland kvinnor/män) när det gällde 27 av 30 riskfaktorer för kärlsjukdom (undantagen var kön, rökning och rekommenderad konsumtion av grönt). Många av dessa faktorer var av psykosocial natur, och forskarna konstaterade att få, om några, av de ökade belastningarna rimligen kunde vara orsakade av frånvaron av alkohol. Detta samtidigt som inga observationsstudier av sjuklighets- och dödlighetsutfall i relation till alkohol kunnat komma i närheten av att justera för alla sådana faktorer.

Studie efter studie visar att inte alltför hög alkoholkonsumtion är förenad med reducerad dödlighet jämfört med att inte dricka alls, men det verkar vara svårt att hitta någon grupp med minimal, regelbunden alkoholkonsumtion som har signifikant högre dödlighet än någon grupp som dricker mer. Ferrari m.fl. (2014) har använt de som rapporterar en konsumtion på 0,1–4,9 gram alkohol/dag över livstiden (vilket, under förutsättning att konsumtionen är någorlunda jämnt fördelad över dagarna, torde vara förenligt med definitionen av att ”leva helnyktert” i medlemslöftet hos IOGT-NTO (2016)) som referensgrupp. Inga samband kunde då konstateras mellan konsumtionsnivå och kranskärlsdödlighet eller annan cirkulationsdödlighet. Däremot sågs, som i andra studier, en ökad kranskärlsdödlighet bland de som uppgav att de aldrig druckit (fast det var statistiskt signifikant bara bland kvinnor). Ronksley m.fl. (2011) har gjort en metaanalys av studier om alkohol och cirkulationsutfall, där nollkonsumenter använts som referensgrupp. Cirkulationsdödligheten var reducerad (relativ risk 0,71; 95-procentigt konfidensintervall 0,57–0,89) bland de som konsumerade mindre än 2,5 gram/dag (knappt 15 cl lättöl), men ingen ytterligare reduktion sågs vid högre konsumtionsnivåer. Däremot fanns ett visst dosresponssamband för insjuknande i kranskärlssjukdom, med en bottennivå vid konsumtion av 15–29,9 gram/dag. Knott m.fl. (2015) kunde inte heller hitta några skyddseffekter för total dödlighet när t.ex. personer som drack max ett par gånger i månaden användes som referensgrupp. Det finns skäl att tro att inflytandet av förväxlingsfaktorer är mindre när det gäller de som dricker, men mycket litet, än när det gäller de som inte dricker alls.

De studier som anförts till stöd för nyttan av alkohol har ofta fokuserat på kranskärlssjukdom, och här har olika biologiska mekanismer i termer av blodlipider, blodsocker, blodtryck, fibrinogen och så vidare framkastats som möjliga förklaringar. Andréasson m.fl. (2016) påtalar emellertid att de J- och U-formade kurvorna inte är specifika för kranskärlssjukdom, utan har observerats för en rad hälsoproblem, som ”vanlig förkylning¹, hörselnedsättning, esofaguscancer” och till och med levercirros. Detta talar också för att måttlig alkoholkonsumtion är en markör för allmän god hälsa snarare än något som skyddar mot specifika sjukdomar, eller för att det föreligger felklassificering, så att gruppen av ”nollkonsumenter” i olika studier inkluderar många personer vars konsumtionsnivå är eller varit allt annat än noll. Detta illustreras också av Ferrari m.fl. (2014), där de definierat som sagt en grupp av ”never drinkers”, vilket – om klassificeringen vore korrekt – skulle undvika problemet med ”sick quitters”, som slutat dricka till följd av tidigare missbruk eller andra hälsoproblem och kan förväntas ha sämre hälsa än måttlighetsdrickare av den anledningen. Ändå hade denna grupp förhöjd dödlighet (relativt gruppen som konsumerade 0,1–4,9 gram/dag) i ”alkoholrelaterade cancerformer” bland kvinnor (hazardkvot 1,26; 95-procentigt konfidensintervall 1,02–1,55) och, än mer orimligt, i yttre orsaker (som olyckor och självmord) bland både kvinnor (1,50; 1,08–2,09) och män (2,62; 1,40–4,90).

Referenser